Elektroniskt avfall bränns i Agbogbloshie, Ghana. Bild: Miranda Kårelind, Swedwatch
Dags att checka in med elektronisk avfall igen! Varför? Jo, Swedwatch har tillsammans med Fair Action tagit fram en rapport om mobiltelefoners kretslopp. Tele2, Telenor, Telia och Tre är de fyra största mobiloperatörerna i Sverige, och rapporten undersöker om/hur de bidrar till en ökande mängden elektroniskt avfall i världen, när de erbjuder sina kunder att byta ut en äldre mobil mot en nyare under sin abonnemangstid. Principen i den typen av affärsmodell, ”Var först med det senaste”, är att kunden lämnar in sin gamla telefon för att få ut en ny, och att den gamla telefonen efter eventuella reparationer säljs vidare, bland annat till andrahandsmarknaden utomlands. Gamla telefoner som inte är i skick att sälja vidare återvinns av företagen.
Först, en snabb recap om elektronisk avfall: den globala strömmen elektronisk avfall ökar stadigt och är nu uppe i mer än 40 miljoner ton, också känt som en ogreppbart stor siffra. Lejonparten hamnar i den illegala handeln, vilket betyder att det slutar upp på elektroniska soptippar där det förgiftar människor och omgivning (lite bakgrund om elektroniska soptippar här, här och här).
Så, tillbaka till rapporten! Swedwatch och Fair Action konstaterar mobiloperatörer har stor möjlighet att påverka sina kunders konsumtionvanor, och att det är positivt att stora mobiloperatörer både ger sina kunder möjligheten att lämna in uttjänta telefoner och ser till att mobilerna kan användas vidare efter reparationer. Däremot är de inte lika imponerade av hur kampanjerna marknadförs, med ett genomgående fokus på att köpa nytt snarare än hållbar konsumtion. ”Byt mobil så ofta du vill” bidrar till en ökad omsättning av mobiler och ungefär 6 av 10 byter ut sin mobiltelefon innan den slutat fungera. Detta genererar mer avfall – både i form av att bli elektronisk avfall men minns väl att varje producerad mobiltelefon kommer med 86 kilo avfall inkluderat. De fruktansvärda arbetsförhållandena i fabriker mobiltelefoner tillverkas och konfliktmineralerna de består av gör den typen av uppmaning till ökad konsumtion än mer tveksam. Rapporten eftersöker även utökad uppföljning från mobiloperatörerna på vart de andrahandsmobiler de säljer faktiskt hamnar, a.k.a att de inte hamnar på e-tippar i Kina och Ghana.
Summan av kardemumman? Återvinning är bra, men det är inte så käckt om den kommer av överflödig konsumtion.
Apples VD Tim Cook i en intervju, om vilka värden som är viktiga för honom som person:
Treating people with dignity. Treating people the same. That everyone deserves a basic level of human rights, regardless of their color, regardless of their religion, regardless of their sexual orientation, regardless of their gender. That everyone deserves respect.
Citatet används ofta och gärna i sammanhang som diskuterar Apples produktionskedja. Det är ett tacksamt uttalande, eftersom att det står i bjärt kontrast till situationen för anställda i fabrikerna där Apple-produkter framställs (för vilken ”slavlik” ändå är ett passande adjektiv).
Tim Cook fortsätte intervjun med att prata om Apples ansvar för sin produktion:
One of the best ways you can make sure that things are happening well is if people stand up and say, ”Something’s happening that’s not right here.” We’ve audited so deep in our supply chain. We do it constantly, looking for anything that’s wrong, whether it’s down to the — there’s a safety exit blocked.
Min personliga älsklingsorganisation China Labor Watch har släppt en rapport om läget i en av Pegatrons fabriker i Shanghai, vilken producerar iPhone 6s. Pegatron är en av jättarna inom elektroniktillverkning i Kina, och är i klass med Foxconn vad det gäller storlek och problem gällande anställdas tillvaro och rättigheter (mer om Foxconn här, här och här).
Pegatronfabrik i Shanghai. Källa: NRP
I rapporten gör China Labor Watch precis det Tim Cook ber om: de konstaterar att något inte står rätt till här. Apple gör antronomiska vinster (bland annat slog de historiskt världsrekord för en kvartalsvinst 2014, med 18 miljarder USD), men ändå lever de människor som framställer iPhones, iPads och iMacs under horribla förhållanden. Eller som China Labor Watch säger det:
Something’s not right about the way Apple is doing business.
Så, vad händer där då? Jo! Människorna som arbetar vid produktionsbandet har 6-dagarsveckor och 12-timmarsskift. De får dock bara betalt för 10.5 timmar, då obligatoriska möten räknas som fritid. Det är i vanlig ordning obligatorisk övertid från 17.30 till klockan 20. Innan övertiden tjänar arbetarna 2600 kronor i månaden, eller ungefär 15 kronor i timmen, vilket gör dem ekonomiskt beroende av övertiden eftersom 2.6 lax inte räcker för att leva i Shanghai. Den genomsnittliga övertiden var 80 timmar i månaden, och minns väl att fabriksarbetet ofta utförs stående med 1 timme och 20 minuters paus totalt under arbetspasset, vilket ska räcka för både lunch och middag.
När den ordinarie arbetsdagen är slut åker arbetarna på en halvtimmes lång färd i en fabriksbuss tillbaka till de fabriksägda sovsalar de flesta fabriksarbetarna bor (jag hoppas det med önskad tydlighet framgår att fabriken dominerar de anställdas liv). Upp till 14 personer bor i samma sovsal, vilket skapar problem inte bara för att det inte nödvändigtvis är trevligt att bo med 13 pers en inte känner, men också för att arbetarna jobbar i olika skift, vilket gör det svårt att få sova ordentligt. Det är stora problem med mögel och vägglöss, och enligt China Labor Watchs utredare är många fabriksarbetare täckta av lusbett.
Sovsal för Pegatronanställda. Foto: China Labor Watch
Angående Tim Cooks uttalande gällande blockerade nödutgångar blev China Labor Watch utredare inte ens informerad om var nödutgångarna fanns under den tid hen arbetade på fabriken, och kunde inte heller hitta dem på egen hand (100 000 människor jobbar på den här fabriken). Inga säkerhetsövningar gjordes heller, och många saknar skyddsutrustning för att kunna utföra sitt arbete på ett säkert sätt. De som har säkerhetsutrustning saknar ofta information om hur den ska användas.
Hälfen av människorna som arbetar på fabriken är tillfälligt anställda, trots att kinesisk lag dikterar att procentsatsen inte får överstiga 10%. De tillfälliga anställningarna gör att de fabriksanställda är mycket mindre benägna att organisera sig för förbättrade rättigheter då de kan bli avskedade när som helst, för vad som helst.
China Labor Watch jämför i rapporten sina senaste fynd med en undersökning som gjordes i samma fabrik 2013, och slutsatsen är att situationen är typ densamma.
China Labor Watchs utvärdering av förändringarna i arbetsförhållandena på Pegatrons fabrik mellan 2013 och 2015. Bild från China Labor Watch.
Det betyder att trots Apples upprepade löften (som det här) om att förbättra livet för de anställda i sina produktionskedjor händer väldigt lite, och det till trots att Apple skulle kunna utöva enormt tryck på sina underleverantörer. Då är det lätt att känna att Tim Cook mest ordbajsade när han pratade om allas lika värde och rätt till ett värdigt behandlande.
Avfall Sverige har tillsammans med IVL Svenska Miljöinstitutet sammanställt en rapport där de konstaterar att produktionen av en mobiltelefon genererar 86 kg avfall (den färdiga mobilen väger 169 gram), som består av exempelvis gruvavfall och slaggprodukter från framställningen av mineraler.
Konsumenter har svårt att se den totala påverkan som deras konsumtion har på miljön. De ser bara det avfall som uppkommer när de slänger sina uttjänta produkter – de ser aldrig allt det avfall som uppstått i produktionen. Det gör det svårare för konsumenter att ändra sina beteenden till mer hållbara.
– Åsa Stenmarck, IVL Svenska Miljöinstitutet.
Rapportens syfte är just att ge konsumenter större förståelse för olika produkters miljöpåverkan. Även bärbara datorer undersöktes, och de genererade inte mindre än 1200 kg avfall per produkt.
Resultaten visar tydligt att det finns stora miljövinster med att producera färre produkter, mer hållbara produkter och att använda de produkter vi redan har längre. Detta förstärker argumenten att vi bör alla tänka på hur vi konsumerar och uppmuntrar företag att införa mer hållbara affärsmodeller – laga, låna och återanvänd är en viktig väg mot hållbarhet.
Enligt rapporter kommer den kongolesiska armén att inleda en offensiv mot rebellgruppen FDLR (Forces démocratiques de libération du Rwanda) i östra DRK:s Kivu-provinser. Operationen kommer få visst stöd från MONUSCO, FN:s fredbevarande/-framtvingande trupper i landet. FDLR är en rebellgrupp som bildades 2000 med rötter i folkmordet i Rwanda 1994, där en stor del av dess cirka 1400 medlemmar anklagas för att ha deltagit för att sedan fly över gränsen till grannlandet DRK.
Oxfam varnar dock för att operationer som denna tidigare inte klarat att skydda civilbefolkningen. Oxfams Louise Williams i en intervju med Al Jazeera:
”During 2009 there were similar operations and about 1000 FDLR fighters were disarmed. For every one fighter disarmed, we know one civilian was killed, seven women or girls were raped, six houses were burnt and 900 people displaced.”
Som vi tidigare skrivit om här på bloggen har Apple gått ut och sagt att sedan september 2014 är bensen och n-hexan förbjudet i deras ”final assembly facilites” (detta gäller då alltså inte hela produktionskedjan). Bensen och n-hexan används bland annat som lösningsmedel i elektronikproduktion och är båda välkänt cancerogena ämnen, så kort och gott är detta väldigt bra nyheter. Green America vill dock få Apple att fortsätta den här positiva trenden, och pekar på att det fortfarande rapporteras flitigt om farliga arbetsförhållanden och exponering för giftiga kemikalier hos Apples underleverantörer (typ som här). Exempel är 11 timmars obligatorisk arbetsdag (med övertid på upp till 158 timmar i månaden, alltså 5,3 timmar extra om dagen förutsatt en sjudagars arbetsvecka vilket i och för sig är vanligt) i en fabrik som är med och tillverkar iPhone 6, där arbetare inte tillåts prata eller titta upp från sitt arbete under arbetsdagen.
Så in och skriv på illa kvickt, så Apple förstår att deras konsumenter vill ha förändring!
Protester mot arbetsförhållandena i Apples fabriker, ”arbetare är inte maskiner”. Bild från 9to5mac.
Det senaste fallet var en 25-årig man som dog i september, vars leukemi tros vara kopplad till hans arbete på en Foxconn-fabrik i Shenzhen, Kina. Hans föräldrar uppger att Foxconn vägrade betala för hans behandling och att de inte på egen hand hade råd att betala för den benmärgstransplantation som skulle krävas för att rädda hans liv. Apple säger att deras utredning inte funnit bevis för att arbetares hälsa eller säkerhet äventyras på fabrikerna, och Foxconn menar att antalet arbetare med leukemi ligger under det nationella snittet. Vad jag har kunnat forska fram ligger det globala snittet för leukemi på 3 personer per 100 000 (på den här fabriken arbetar 230 000), men då är majoriteten av de insjuknade barn och gamla. Hos unga vuxna är det dock väldigt ovanligt, och jag tycker dessa fall är slående lika tidigare larm om bensenförgiftning och leukemi inom elektronikindustrin (som några av er kanske minns att vi har skrivit om här på Rättvis elektronik). De insjuknade i detta fall var mellan 19 och 24 när de fick sin diagnos och arbetade på eller nära produktionsbanden för iPhones, utan ordentlig skyddsutrustning och utan information om vilka kemikalier de arbetade med. Många som jobbar på de stora fabrikerna i Shenzhen (fö en stad nära Hong Kong som grundades av Deng Xiaoping 1979 som en ekonomisk frizon) är migrantarbetare från Kinas fattigare provinser, och sedermera sätter sjukhusräkningarna på nära miljonen deras familjer i djup skuld – eller så finns det helt enkelt inte pengar att betala för den behandling som behövs.
Apple har gått ut och sagt att de kommer införa ett förbud på just bensen och n-hexan i sin produktion, alltså två ämnen som är känt cancerogena men som hittills alltså använts för att framställa bland annat iPhones och iPads. Foxconn menar att de inte använt ngn av ämnena ”på många år” (good on yah mate! Vad ”många år” nu innebär).
För en månad sedan flyttade jag till Kina för att stanna ett år framåt. Jag bor i Shanghai, och häromkring finns många av världens största elektronikfabriker. Därför – från oss alla till er alla – ett riktigt långt inlägg om elektronikproduktion i Kina!
*Spoiler alert!*
Då jag blivit införstådd med att det finns vissa som inte är lika intresserade av statistik om arbetsförhållanden i kinesiska elektronikfabriker som jag (jag vet det är sjuk, vilken sick and twisted individ älskar inte en rapport på 200 sidor om arbetsrelaterade olyckor i Shanzhen?) så är det här en summering av de kommande 7000 tecknen: läget i fabrikerna för våra elektronikföretag är illa. Människor arbetar upp till 20 timmar om dagen för minimilöner på 10 kronor i timmen, skador och dödsfall är vanliga precis som farliga ämnen och fruktansvärd arbetsmiljö. Hade vi producerat elektroniken i Sverige hade dessa arbetsförhållanden setts som grova brott mot arbetsrätten, och antagligen resultera i långa fängelsestraff för fabriksledningarna. Ändå säljs dessa produkter lagligt i västvärlden. Jag kan inte låta bli att undra, var ska vi dra gränsen för vårt medlidande och empati? Vid vår nationsgräns?
En scen från dokumentären ”Manufactured Landscapes”
Ok, för resten som bestämt sig för att hänga med hela vägen: spänn fast säkerhetsbältet för nu kör vi!
Först: flera av mina källor har ett eller några år på nacken, och mycket bra händer i Kina just nu gällande arbetsrätt och miljölagstiftning. Därför kan vissa saker ha ändrats till det bättre. Det är hur fint som helst och jag älskar det. Samtidigt kan vi utgå från att förhållandena inte är okej och inte kommer bli det den närmaste framtiden, för i mångt om mycket har stora företag möjlighet att bete sig lite hur som helst här, och vi vet ju alla att stora företag är som barn: om de inte gränsas blir de fullkomligt odrägliga och lägger sig ner på golvet i mataffären och skriker efter godis (eller att slippa ha fackföreningar och betala minimilöner på sin fabrik. Same same). Det har varit strejker sedan jag kom hit där arbetare kräver höjda löner och bättre förhållanden (eller “We aren’t robots. We need to eat and feed our family” som en arbetares plakat sa), och China Labor Watch gick nyligen ut med en rapport om att arbetare som gör iPhone 6 arbetar upp till 77 timmar i veckan under farliga arbetsförhållanden för att möta efterfrågan på telefonen. Trots övertid på upp till 158 timmar i månaden kunde arbetare fortfarande inte få ihop den genomsnittliga lokala lönen. Grattis alla som skaffat ny lur, detta kom på köpet! 🙂
Vad är läget då?
Jo, många av världens största elektronikföretag har sina underleverantörer i Kina. Det är här en stor del av vår elektronik monteras ihop. 2012 producerade Kina mer än 1.18 miljarder mobiltelefoner och 350 miljoner datorer (jag ber en stilla bön att de alla kommer återvinnas ansvarsfullt), enligt Tech In Asia, och produktionen spås att fortsätta öka. Det produceras helt enkelt helt sjukt mycket elektronik, och den matteglada läsaren ser att i den här takten hinner vi producera en mobil till alla i världen på 6 år. Alltså så att även bebisar har sin egen mobil. Superbra!
Elektronikproduktionen i Kina hamnade för första gången på löpsedlar världen om 2010 när internationell media rapporterade om att 14 arbetare på Foxconns fabriker tagit självmord på arbetsplatsen (det var totalt 18 försök). Foxconn har varit en betydande underleverantör till Apple, Nokia och Sony, och nu skrevs det om horribla arbetsförhållanden, slavlöner och olagliga mängder övertid. Organisationer som China Labor Watch var snabba med att påpeka att även om situationen på Foxconn var helt fruktansvärd hade arbetare på andra fabriker det än värre. Hela harangen som nu följer är fakta hämtade från deras rapporter, speciellt ”Beyond Foxconn : Deplorable Working Conditions Characterize Apple’s Entire Supply Chain”.
Så, here we go!
2012 var den genomsnittliga arbetsdagen på Foxconn var 10 timmar medan Riteng – en annan Appleleverantör – snittade på 12 timmar om dagen. Övertid på 100-180 timmar i månaden är mer eller mindre standard, även fast kinesisk lag dikterar att den inte får överskrida 36 timmar i månaden. Övertiden drivs på av de oerhört låga lönerna (10-12 kr/timmen), vilket gör att arbetarna måste arbeta övertid för att ha råd att leva. Arbetsintensiteten blir därför oerhört hög, speciellt eftersom det är vanligt att arbetare generellt inte får mer än en eller två dagar ledigt i månaden. Det är även vanligt att arbeta varje dag månaden igenom, och jag har hört vittnesmål från arbetare som sagt att de inte haft ledigt på flera månader. Kan vi snälla alla ta en paus och verkligen tänka på hur det skulle kännas, att ha jobbat varje dag, 10 timmar om dagen, i flera månader? *paus* Bra då kan vi fortsätta. Arbetet utförs ofta stående, och arbetsdagarna varierar från allt mellan 9 till 20 timmar. Fabriken är igång 24 timmar om dygnet, vilket innebär att arbetar gör både dag- och nattskift, ibland utan att ha möjlighet att vila emellan. Farlig arbetsmiljö är vanlig. Tjockt metalldamm i luften som går genom arbetarnas enkla ansiktsmasker i slutet av dagen; dålig ventilation; höga ljud som förstör hörseln; arbetare som exponeras för farliga kemikalier och strålning utan tillräcklig skyddsutrustning; arbetare som tvingas köra tunga maskiner på övertid. Ni fattar. Det är inte bra. Det är verkligen inte bra. Ovanpå detta saknas ofta träning i säkerhet på arbetsplatsen och arbetare har liten eller ingen koll på de potentiella hälsoriskerna fabrikerna innebär. Arbetare på en fabrik rapporterade att åtminstone fyra olyckor hade hänt ”nyligen”, vilket på den fabriken generellt innebar att en arbetares hand hade krossats eller huggits av.
Kanske finns det nu någon obotlig optimist som sitter här och läser och tänker ”men kanske har de i alla fall en givande och rik fritid de där fyra timmarna om dagen de är lediga?”. Vanligtvis hade jag sagt ”you go girl/boy/vad du känner att du identifierar dig som, klart glaset är halvfullt! :):):)” men här är det tyvärr så att vi vet att det inte bara är halvtomt, det är heltomt. En granskning av China Labor Watch visar att många fabriksarbetares liv består av att jobba, äta och sova. Färre än 10% angav att de hade ett socialt liv, och färre än 5% att de spenderade tid med sin familj.
Idag finns det mer miljövänliga och humana alternativ till den konventionella elektronikproduktionen. Här på Rättvis elektronik har ni tidigare kunnat läsa om det underbara, underbara företaget Fairphone som strävar efter produktion av smartphones med minimal miljöpåverkan och schyssta arbetsförhållanden. Mycket tyder på att initiativ som Fairphone pushar de större företagen att ta arbetares rättighet och miljö på allvar, vilket är grymt bra. De större företagen blir också bättre hela tiden, typ som när Apple nu sagt att de ska bli fria från konfliktmineraler och har lovat att förbättra arbetsförhållandena hos sina underleverantörer. Konsumenter kan påverka företagen att anstränga sig att förbättra arbetsförhållanden längs hela produktionskedjan genom att göra informerade köp av elektronik. Det här är historien om hur min smartphone kom till, och när jag betalade för den köpte jag inte bara en pryl, utan alla dessa människors arbete (och lidande). Det känns skit och jag hoppas och tror att om några år så kommer vi kunna köpa etisk elektronik i de stora affärerna.
Elektroniskt avfall i Accra, Ghana. Foto: Sipa Press/Rex Features
The Guardian skriver att en exportör av elektroniskt avfall för första gången dömts till fängelse. En sk. ”waste dealer” i Storbritannien har dömts till 16 månaders fängelse för att illegalt ha exporterat 46 ton elektroniskt avfall till bl.a Ghana och Nigeria. Personen i fråga drev en elektronisk sopstation i England där funktionalitet och säkerhet skulle testas innan ev. fungerande elektronik skickades utomlands, men även stora mängder trasig elektronik exporterades. Rätten uppskattar att personen har tjänat 360 000 kr på den illegala exporten av elektronik.
En talesperson från Environment Agency pinpointade varför det är viktigt att ta illegal export av elektronik på allvar: ”Det här är inte brott utan offer. Reglerna som styr exporten av elektroniskt avfall finns av en anledning, att skydda människor och natur. Det är brottsligt att skicka farligt avfall till dessa länder. Den dömda personen har stuntat i reglerna för hens egen personliga vinning”.
Det är alltid tråkigt när medmänniskor döms till fängelse men förhoppningsvis kommer domen leda till att illegal export av elektronik får konsekvenser även för dem som tjänar pengar på den, och inte bara människorna som lever där den slutar upp.
Efter att Guardian skrev om en stundande humanitär kris i Katanga (DRK) i januari i år har det varit helt tyst om situationen i provinsen, men att dömma av de få källorna som finns fortsätter situationen att bli alltmer instabil. Attackerna på civila från Mai Mai-rebeller fortsätter med flera anfall i veckan, och en halv miljon människor uppskattas nu vara på flykt i provinsen. Det finns inget läger för internflyktingar i Katanga, vilket gör att människor på flykt lever under fruktansvärt hårda omständigheter. Läget ser nu ut att bli värre med en koleraepedemi som brutit ut norr om provinshuvudstaden Lubumbashi. FN:s styrka i DRK, MONUSCO, bestämde i februari att stärka sin närvaro i Katanga, speciellt i den så kallade ”dödens triangel” kring städerna Pweto, Manono och Mitwaba vid gränsen mot Tanzania och Zambia. ”Katanga är inte längre en försummad kris” sa FN då, men det var nog tyvärr en förhastad slutsats.
Dagens bästa minidokumentär om hur kemikalier i elektronikproduktion påverkar fabriksarbetare! Titta titta titta!:
The Telegraph skrev nyligen om Green Americas kampanj ”Bad Apple” som syftar till att få Apple att kräva att deras underleverantörer att börja använda andra, säkrare, kemikalier i produktionen. Green America menar att omställningen skulle kosta mindre än 1 amerikansk dollar per producerad enhet, och inräknat är då även kompensation till arbetare som blivit sjuka efter att ha arbetat på fabrikerna. ”Vilken sjukt bra deal!” Ja, det är det! Uppropet som du kan gå in och skriva på finns här!
Här kan du hitta Who Pays the Price-facebooksida för mer info om kemikalieanvändning i elektronikproduktion.
The Guardian rapporterar om att en humanitär katastrof håller på att utvecklas i Katanga, den mineralrika provinsen i sydöstra DRK. FN varnar för att händelseutvecklingen nonchaleras på grund av konflikten i Kivu-provinserna i öst (en annan skulle ju kunna tycka att även konflikten i östra DRK nonchalerats i allt för stor utsträckning).
Katanga, bild: Wikipedia
Ett våldsamt uppror från Mai Mai Kata Katanga-rebeller har de senaste tre månaderna tvingat 400 000 människor att fly, och de FN-styrkor som finns i landet befinner sig huvudsakligen i Kivu-provinserna där de jagar återstående fraktioner av M23 samt de andra milisgrupper som fortfarande finns i området. Så vad har detta att göra med rättvis elektronik? Jo, i agendan ingår att få kontroll över mineralerna som finns i området. I Katanga – en provins stor som Spanien – finns en tredjedel av världens kobolt och en tiondel av kopparfyndigheterna. Båda mineralerna används flitigt i vår elektronik, som kretskort och halvledare (halvledare = typ vad elektronik består av) och Katanga har sedan DRK:s självständighet 1960 präglats av stridigheter orsakade av dess stora mineralreserver. En av Al Jazeeras korrespondenter skriver om hur underrapporterat Katanga är här.
Och slutligen ett sista lästips från The Guardian, om barnens situation i östra DRK. För att vi måste klara av att fokusera både på konfliken i Katanga, och på vad som händer i Norra och Södra Kivu.
Vad är egentligen elektroniskt avfall?
Elektroniskt avfall, eller e-waste, är kort och gott elektronik som inte används längre. Förenklat kan en säga att elektroniskt avfall tillhör någon av följande tre kategorier:
* elektronik som inte fungerar.
* elektronik som fungerar, men som anses omodern. Alltså typ när en fungerande iPhone 5 byts ut mot en iPhone 5S. Ja, jag blir lite arg när jag tänker på det.
* elektronik som producenten inte anser vara möjlig att sälja. Ja, det blir jag också lite arg av att tänka på.
Vad händer med elektroniskt avfall?
Elektroniskt avfall kan gå tre olika öden till mötes:
* det återvinns.
* det lagas om det behövs, och säljs sedan vidare – antingen i det land den befinner sig, eller exporteras för försäljning utomlands. Allt som oftast betyder det från väst, till utvecklingsländer.
* den hamnar på en elektronisk soptipp i tredje världen, typ Guiyu i Kina eller Agbogbloshie i Ghana.
Elektroniskt avfall räknas som ”hazardous waste” (typ ”farligt avfall”) när det kommer till internationell lag. Baselkonventionen är ett internationellt föredrag som ska reglera flödet av farligt avfall mellan länder – framförallt just export från väst till utvecklingsländer – men i praktiken är dock marknaden för e-waste svårreglerad. Idag är elektroniskt avfall den snabbast växande avfallstypen i världen. Trasig elektronik märks om som fungerande och kan då ändå exporteras. Först när det når sin slutdestination visar det sig att det rör sig om avfall, och hamnar då på någon av de elektroniska soptipparna. På så sätt kan aktörer inom handeln med elektroniskt avfall kringgå att exempelvis Kina helt förbjudit import att e-waste – alltså landet som uppskattas vara slutdestinationen för 70% av världens elektroniska skrot.
Personligen sätter jag mycket tilltro till utökat producentansvar: att slutleverantörerna – som Apple, Samsung eller Nokia – ska ha ett ekonomiskt och juridiskt ansvar för att deras produkter återvinns på rätt sätt. Idag finns det redan regelverk kring producentansvar – som WEEE Directive i EU, men när det väl kommer till kritan finns det som sagt sätt att komma runt sådana lagar för den som vill (och det är tyvärr många som vill). Organisationen Closing The Loop säger att i bästa fall återvinns eller återanvänds 25% av de avlagda mobiltelefonerna i i-länder. Med det sagt, så har producentansvar en stor potential i och med att det är ett incitament för producenter att 1. tillverka saker som håller, 2. inte ha farliga ämnen som är jobbiga att återvinna i sina produkter och 3. inte släppa en ny modell en gång i halvåret. Och om de kunde kunde sluta göra det, that would be great.
Vad är egentligen problemet med elektroniskt avfall?
Jag är så glad att du frågar! Om det tas hand om på rätt sätt, så är det inte något problem. Om det inte tas hand om på rätt sätt, så är det ett enormt, växande och globalt problem. Det har berörts tidigare här på bloggen, men det är ett ämne som verkligen är värt att ta upp igen (och igen).
När det elektroniska avfallet hamnar på en soptipp i tredje världen (alltså det som händer när den inte återvinns ansvarsfullt) plockas det i regel sönder först i jakt på värdefulla metaller, som koppar och guld. Demonteringen sker ofta för hand, utan ens den mest grundläggande skyddsutrustningen. Resterna av elektroniken bränns sedan med resultatet att allehanda farliga substanser frigörs för att spridas till människor och natur.
De människor som bor i eller kring dessa soptippar är utsatta för ärligt talat bisarra mängder livsfarliga ämnen. Jag har tidigare skrivit om att studier visar att nästan 90% av barn under 6 år i Guiyu är blyförgiftade. Blyet har deras känsliga kroppar tagit upp via luften, där blydamm från det elektroniska avfallet ”svävar runt i ett osynligt moln omkring en meter från marken – alltså ungefär samma höjd som barnens näsor och munnar”. Det är så hemskt att det låter som att någon hittat på det.
Jag var i Ghana i julas, och Agbogbloshie är en plats som verkligen berör. Därför blev jag extra otroligt j**vla ledsen och förbannad när jag läste att enligt DanWatch och makeITfair är utgör barn ungefär 40% av de som arbetar med att plocka isär det elektroniska avfallet i på soptippen. De tjänar kring 2 till 5 cedis om dagen (motsvarar ungefär 6-15 SEK).
E-Waste Hell, av Journeyman Pictures och SBS, om livet i och kring Agbogbloshie:
Med detta sagt, hur kan vi acceptera att –> det här <– är industristandard?
Vilka farliga ämnen är det vi pratar om?
Grundproblemet med elektroniskt avfall är ju just att det innehåller ämnen som är skadliga för både människor och miljö. Så, för alla er som vill förstå vilka dessa ämnen är – här kommer en guide till några av de vanligast förekommande!
Barium
Finns i katodstrålerör (i exempelvis gamla TV-apparater). Redan korttidsexponering ger allvarliga skador på lever, hjärta och ryggrad.
Beryllium
Finns i moderkort. Orsakar lungcancer. Har en egen sjukdom: berylliosis, vilken kan uppkomma redan efter ett exponeringstillfälle.
Bly
Används i lödningar. En gammal dataskärm kan innehålla upp till 3kg bly. Är känt för att orsaka diverse skador hos människor, bland annat nervskador, njursvikt och störningar i den kognitiva utvecklingen hos barn. Är i allvarliga fall dödligt.
Hexavalent krom
Används som korrosionsskydd. Skadar vårt DNA och är oerhört cancerogent.
Kvicksilver
Finns i kretskort. Oerhört farligt, och orsakar bland annat hjärnskador, andnings- och hudproblem.
PVC
Finns i kablar och chassi. Bildar dioxin vid förbränning. Orsakar hormon- och reproduktionsstörningar samt skadar immunsystemet.
Dessa ämnen är alltså vardag för alla de människor som arbetar på och/eller bor kring de elektroniska soptipparna, typ som att gå till ICA är en del av min vardag.
Så, slutligen: Vad kan jag göra för att minska mängden elektroniskt avfall?
Detta är den viktigaste frågan. Svaret är enkelt.
Använd saker tills de verkligen är helt uttjänta. Det allra mesta går att laga. Lämna in för reparation, eller fixa själv. Oftast är det små enkla saker som är lätta att laga, och internet kryllar av fantastiska steg för steg-guider i hur man gör.
När någonting är helt uttjänt, lämna in det för ansvarsfull återvinning. Uttjänta mobiltelefoner och surfplattor kan man till och med få pengar för.
När du behöver köpa elektronik, köp begagnat i den mån det går. Som ett resultat av den stora omsättningen finns det hur mycket fungerande elektronik som helst att köpa. Varje begagnad pryl som köps säkras från att hamna på en soptipp.
Om du blir erbjuden att byta ut fungerande elektronik mot ny, exempelvis genom mobiloperatörer som vill ge en ny telefon med abonnemanget eller att alla anställda på arbetsplatsen ska få nyaste datorn: säg nej, och förklara varför.
Oansvarig handel med elektroniskt avfall är ett problem att ta på störta allvar, och vi konsumenter i västvärlden måste se vårt ansvar i det. Produktionen av elektronik har förödande konsekvenser, från vagga till grav, och det möjliggörs av vår överkonsumtion. Men det gör också att vi tillsammans kan ändra situationen: genom att förändra våra konsumtionsvanor, genom att använda vår elektronik längre, och genom att kräva ansvarsfull återvinning av våra uttjänta produkter kan vi vända trenden. Alla har att vinna på att elektronik produceras för att hålla, och att den i slutet av sin livscykel tas om hand utan att skada någon annan – må det vara här i Sverige eller på andra sidan Jorden. Nu kör vi tycker jag!
Jag hittade det här här programmet från Vetandets värld om rättvist producerad elektronik, från november förra året. Om det är någon som missat att lyssna rekommenderar jag det varmt!
För den som känner för en riktig helkväll med rättvis elektronik kan en kolla in ‘Congo’s Tin Idea’ – ett avsnitt av People & Power på Al Jazeera som handlar om The Conflict-Free Tin Initiative (CFTI). CFTI är ett pilotprojekt i södra Kivu, DRK, där man utvinner konflikt-fritt tenn. Det stöds av bland annat Motorola, BlackBerry, Traxys (se där!) och Fairphone och verkar av allt att döma fungera bra. The Guardian skrev för övrigt om CFTI i relation till Dodd-Frank Act. Läsvärt!
Och om det är någon som ändå vill ha mer tänkte jag se den här filmen om Patrice Lumumbas sista månader i livet ikväll (7.2 på IMDB :)). Lumumba blev den första demokratiskt valde presidenten i DRK vid självständigheten 1960, och även om han inte direkt relaterar till rättvis elektronik är hans öde en del i att förstå varför situationen i DRK ser ut som den gör idag. Det är även trevligt att ta in historia i formen av spelfilm, tycker jag.
Vad kul att debutera som ny skribent här på bloggen!
Guiyu (foto: Greenpeace)
Guiyu, Kina, är vad som ofta kallas världens största elektroniska soptipp. 70% av världens elektroniska avfall uppskattas hamna i Kina, och en stor del av detta går just till Guiyu. Både miljö- och hälsoeffekterna av avfallet är förödande i regionen. China Daily rapporterar om en studie som 2010 visade att 88% av barnen i Guiyu hade blyförgiftning, känt för att ge nervskador, njurskador, inlärningssvårigheter och som i allvarliga fall är dödligt. De högsta halterna av farliga flamskyddsmedel som någonsin dokumenterats i en människa kommer från Guiyu, enligt Greenpeace. Ett rekord som inte är värt att fira.
Här är en oldie but goldie från BAN om elektronisk avfall, Exporting Harm: The High-Tech Trashing of Asia. Den är från 2002, vilket gör den så mycket kultfilm det går inom elektronisk avfall. Den var också en viktig katalysator för att en bredare diskussion om elektroniskt avfall kom igång i början av 2000-talet.
Rättvis elektronik! 