Förra veckan tog den kongolesiske läkaren och pingstpastorn Denis Mukwege samt den yazidiska människorättsaktivisten Nadia Murad emot Nobels fredspris för sina insatser mot sexuellt våld. Mukwege tog i sitt Nobeltal upp hur de rebellgrupper som använder sig av våldtäkt som vapen i Demokratiska Republiken Kongo finansieras än idag med hjälp av konfliktmineraler:
My name is Denis Mukwege. I come from one of the richest countries on the planet. Yet the people of my country are among the poorest of the world.
The troubling reality is that the abundance of our natural resources – gold, coltan, cobalt and other strategic minerals – is the root cause of war, extreme violence and abject poverty.
We love nice cars, jewellery and gadgets. I have a smartphone myself. These items contain minerals found in our country. Often mined in inhuman conditions by young children, victims of intimidation and sexual violence.
When you drive your electric car; when you use your smart phone or admire your jewellery, take a minute to reflect on the human cost of manufacturing these objects.
As consumers, let us at least insist that these products are manufactured with respect for human dignity.
Turning a blind eye to this tragedy is being complicit.
I dag i östra Kongo finns utländska legosoldater som arbetar åt gerillagrupperna. Även de begår övergrepp men det värsta är att även militärer från regeringsarmén gör det, helt oförlåtligt då de är där för att skydda befolkningen.
En viktig del, och det tror jag är på gång nu, är just internationella ekonomiska sanktioner mot de ledare, politiska, militära och andra, som tjänar pengar genom brotten och våldet. Hindras de av sanktionerna att använda sina rikedomar, minskar deras intresse i att fortsätta konflikten. Det är inte den enda vägen att hindra konflikter, för det är många vägar som måste till internationellt.
Mukwege har gjort en enorm insats för att hjälpa dem som drabbas av mineralkriget. Över 50 000 kvinnor har fått vård på Panzisjukhuset, som byggdes upp med stöd från den svenska pingströrelsen. Nu finns planer på att bygga fler sjukhus och expandera verksamheten med hjälp av nobelpengarna och andra gåvor.
Elektroniskt avfall bränns i Agbogbloshie, Ghana. Bild: Miranda Kårelind, Swedwatch
Dags att checka in med elektronisk avfall igen! Varför? Jo, Swedwatch har tillsammans med Fair Action tagit fram en rapport om mobiltelefoners kretslopp. Tele2, Telenor, Telia och Tre är de fyra största mobiloperatörerna i Sverige, och rapporten undersöker om/hur de bidrar till en ökande mängden elektroniskt avfall i världen, när de erbjuder sina kunder att byta ut en äldre mobil mot en nyare under sin abonnemangstid. Principen i den typen av affärsmodell, ”Var först med det senaste”, är att kunden lämnar in sin gamla telefon för att få ut en ny, och att den gamla telefonen efter eventuella reparationer säljs vidare, bland annat till andrahandsmarknaden utomlands. Gamla telefoner som inte är i skick att sälja vidare återvinns av företagen.
Först, en snabb recap om elektronisk avfall: den globala strömmen elektronisk avfall ökar stadigt och är nu uppe i mer än 40 miljoner ton, också känt som en ogreppbart stor siffra. Lejonparten hamnar i den illegala handeln, vilket betyder att det slutar upp på elektroniska soptippar där det förgiftar människor och omgivning (lite bakgrund om elektroniska soptippar här, här och här).
Så, tillbaka till rapporten! Swedwatch och Fair Action konstaterar mobiloperatörer har stor möjlighet att påverka sina kunders konsumtionvanor, och att det är positivt att stora mobiloperatörer både ger sina kunder möjligheten att lämna in uttjänta telefoner och ser till att mobilerna kan användas vidare efter reparationer. Däremot är de inte lika imponerade av hur kampanjerna marknadförs, med ett genomgående fokus på att köpa nytt snarare än hållbar konsumtion. ”Byt mobil så ofta du vill” bidrar till en ökad omsättning av mobiler och ungefär 6 av 10 byter ut sin mobiltelefon innan den slutat fungera. Detta genererar mer avfall – både i form av att bli elektronisk avfall men minns väl att varje producerad mobiltelefon kommer med 86 kilo avfall inkluderat. De fruktansvärda arbetsförhållandena i fabriker mobiltelefoner tillverkas och konfliktmineralerna de består av gör den typen av uppmaning till ökad konsumtion än mer tveksam. Rapporten eftersöker även utökad uppföljning från mobiloperatörerna på vart de andrahandsmobiler de säljer faktiskt hamnar, a.k.a att de inte hamnar på e-tippar i Kina och Ghana.
Summan av kardemumman? Återvinning är bra, men det är inte så käckt om den kommer av överflödig konsumtion.
Apples VD Tim Cook i en intervju, om vilka värden som är viktiga för honom som person:
Treating people with dignity. Treating people the same. That everyone deserves a basic level of human rights, regardless of their color, regardless of their religion, regardless of their sexual orientation, regardless of their gender. That everyone deserves respect.
Citatet används ofta och gärna i sammanhang som diskuterar Apples produktionskedja. Det är ett tacksamt uttalande, eftersom att det står i bjärt kontrast till situationen för anställda i fabrikerna där Apple-produkter framställs (för vilken ”slavlik” ändå är ett passande adjektiv).
Tim Cook fortsätte intervjun med att prata om Apples ansvar för sin produktion:
One of the best ways you can make sure that things are happening well is if people stand up and say, ”Something’s happening that’s not right here.” We’ve audited so deep in our supply chain. We do it constantly, looking for anything that’s wrong, whether it’s down to the — there’s a safety exit blocked.
Min personliga älsklingsorganisation China Labor Watch har släppt en rapport om läget i en av Pegatrons fabriker i Shanghai, vilken producerar iPhone 6s. Pegatron är en av jättarna inom elektroniktillverkning i Kina, och är i klass med Foxconn vad det gäller storlek och problem gällande anställdas tillvaro och rättigheter (mer om Foxconn här, här och här).
Pegatronfabrik i Shanghai. Källa: NRP
I rapporten gör China Labor Watch precis det Tim Cook ber om: de konstaterar att något inte står rätt till här. Apple gör antronomiska vinster (bland annat slog de historiskt världsrekord för en kvartalsvinst 2014, med 18 miljarder USD), men ändå lever de människor som framställer iPhones, iPads och iMacs under horribla förhållanden. Eller som China Labor Watch säger det:
Something’s not right about the way Apple is doing business.
Så, vad händer där då? Jo! Människorna som arbetar vid produktionsbandet har 6-dagarsveckor och 12-timmarsskift. De får dock bara betalt för 10.5 timmar, då obligatoriska möten räknas som fritid. Det är i vanlig ordning obligatorisk övertid från 17.30 till klockan 20. Innan övertiden tjänar arbetarna 2600 kronor i månaden, eller ungefär 15 kronor i timmen, vilket gör dem ekonomiskt beroende av övertiden eftersom 2.6 lax inte räcker för att leva i Shanghai. Den genomsnittliga övertiden var 80 timmar i månaden, och minns väl att fabriksarbetet ofta utförs stående med 1 timme och 20 minuters paus totalt under arbetspasset, vilket ska räcka för både lunch och middag.
När den ordinarie arbetsdagen är slut åker arbetarna på en halvtimmes lång färd i en fabriksbuss tillbaka till de fabriksägda sovsalar de flesta fabriksarbetarna bor (jag hoppas det med önskad tydlighet framgår att fabriken dominerar de anställdas liv). Upp till 14 personer bor i samma sovsal, vilket skapar problem inte bara för att det inte nödvändigtvis är trevligt att bo med 13 pers en inte känner, men också för att arbetarna jobbar i olika skift, vilket gör det svårt att få sova ordentligt. Det är stora problem med mögel och vägglöss, och enligt China Labor Watchs utredare är många fabriksarbetare täckta av lusbett.
Sovsal för Pegatronanställda. Foto: China Labor Watch
Angående Tim Cooks uttalande gällande blockerade nödutgångar blev China Labor Watch utredare inte ens informerad om var nödutgångarna fanns under den tid hen arbetade på fabriken, och kunde inte heller hitta dem på egen hand (100 000 människor jobbar på den här fabriken). Inga säkerhetsövningar gjordes heller, och många saknar skyddsutrustning för att kunna utföra sitt arbete på ett säkert sätt. De som har säkerhetsutrustning saknar ofta information om hur den ska användas.
Hälfen av människorna som arbetar på fabriken är tillfälligt anställda, trots att kinesisk lag dikterar att procentsatsen inte får överstiga 10%. De tillfälliga anställningarna gör att de fabriksanställda är mycket mindre benägna att organisera sig för förbättrade rättigheter då de kan bli avskedade när som helst, för vad som helst.
China Labor Watch jämför i rapporten sina senaste fynd med en undersökning som gjordes i samma fabrik 2013, och slutsatsen är att situationen är typ densamma.
China Labor Watchs utvärdering av förändringarna i arbetsförhållandena på Pegatrons fabrik mellan 2013 och 2015. Bild från China Labor Watch.
Det betyder att trots Apples upprepade löften (som det här) om att förbättra livet för de anställda i sina produktionskedjor händer väldigt lite, och det till trots att Apple skulle kunna utöva enormt tryck på sina underleverantörer. Då är det lätt att känna att Tim Cook mest ordbajsade när han pratade om allas lika värde och rätt till ett värdigt behandlande.
Avfall Sverige har tillsammans med IVL Svenska Miljöinstitutet sammanställt en rapport där de konstaterar att produktionen av en mobiltelefon genererar 86 kg avfall (den färdiga mobilen väger 169 gram), som består av exempelvis gruvavfall och slaggprodukter från framställningen av mineraler.
Konsumenter har svårt att se den totala påverkan som deras konsumtion har på miljön. De ser bara det avfall som uppkommer när de slänger sina uttjänta produkter – de ser aldrig allt det avfall som uppstått i produktionen. Det gör det svårare för konsumenter att ändra sina beteenden till mer hållbara.
– Åsa Stenmarck, IVL Svenska Miljöinstitutet.
Rapportens syfte är just att ge konsumenter större förståelse för olika produkters miljöpåverkan. Även bärbara datorer undersöktes, och de genererade inte mindre än 1200 kg avfall per produkt.
Resultaten visar tydligt att det finns stora miljövinster med att producera färre produkter, mer hållbara produkter och att använda de produkter vi redan har längre. Detta förstärker argumenten att vi bör alla tänka på hur vi konsumerar och uppmuntrar företag att införa mer hållbara affärsmodeller – laga, låna och återanvänd är en viktig väg mot hållbarhet.
Förutom att värdefulla mineraler som används i elektronikindustrin har varit en stark bidragande faktor till väpnad konflikt i Kongo, så utvinns ofta dessa mineraler på grymma sätt. Amnesty International meddelar idag att många barn, vissa så unga som sju år, arbetar i utbrytningsprocessen av Kobolt som bland annat används i mobilbatterier. Amnestys utredare Mark Dumett säger:
Kontrasten är stor mellan försäljningen och marknadsföringen av toppmoderna teknikprylar – och barnen som bär tunga säckar av stenar, och gruvarbetarna i smala gruvschakt som riskerar permanenta lungskador.
Miljoner människor drar nytta av ny teknik men frågar sällan hur produkterna tillverkas. Det är hög tid för företagen bakom de kända varumärken att ta sitt ansvar för hur utvinngen av det råmaterial som används i deras produkter går till.
Rapporten heter This is What We Die Foroch har tagits fram av Amnesty i samarbete med Afrewatch, en organisation som bevakar naturresursutvinning i Afrika. De kan visa hur kobolt som tagits fram med hjälp av barnarbete har sålts vidare av Congo Dongfang Mining till företag i Kina och Sydkorea, som i sin tur säljer till elektronikföretag som Apple, Microsoft, Samsung och Sony, samt till bilföretag som använder mineralen i elbilsbatterier.
Barn har berättat för Amnesty att de jobbat tolv timmar om dagen för motsvarande en till två amerikanska dollar i lön. Paul, 14, har jobbat i gruvorna i två år:
“Jag kunde tillbringa 24 timmar nere i tunnlarna. Jag kom ena morgonen och gick morgonen efter… Jag uträttade mina behov i tunnlarna… Min fostermamma ville skicka mig till skolan men min fosterpappa var emot det, han utnyttjade mig genom att skicka mig till arbetet i gruvorna.”
Fairphone släpper inom kort sin nya telefon, behändigt kallad Fairphone 2. Den går att förhandsbeställa redan nu och skickas ut i december. Något som många reagerat på är att tvåan är betydligt dyrare än sin föregångare; medan Fairphone 1 låg på 325 euro kostar Fairphone 2 cirka 2000 kronor mer: 529 euro. Vad beror detta på?
Lyckligtvis är Fairphone ett väldigt transparent företag som redovisar sina kostnader på ett mycket tydligare sätt än de flesta andra mobiltelefonverkare. När den första modellen av Fairphone släpptes presenterade företaget kostnaderna genom följande graf:
Fairphone 2:s kostnader presenteras genom en mer interaktiv graf som vid första anblick ser ut på följande sätt:
Den senare går att undersöka mer på Fairphones hemsida genom att klicka på de olika fälten. Det vi tydligt kan se om vi jämför dessa är att det är produktionskostnaderna som kraftigt har ökat, som i sin tur förstås leder till ökade skatter. Även kostnader för innovation har gått upp – Fairphone nämner här den nya modellens fokus på hållbarhet och att kunna byta ut reservdelar – men det största kostnadsökningen står själva materialet och produktionen för.
Fairphone 2 har än vassare teknologi än Fairphone 1, med mer minne, bättre processor och ökad kapacitet. Samtidigt så satsar Fairphone än mer på att, som de skriver på hemsidan, ” improve traceability and find responsible mining sources in our supply chain, like integrating conflict-free tin and tantalum from the Democratic Republic of the Congo.” Det vill säga, kostnaderna drivs också upp av att säkerställa att man fortsätter använda konfliktfria mineraler.
Detta är ju inte ett alltför dåligt skäl till en ökad prislapp. Faktum är att när den första Fairphonen släpptes hörde jag många uttrycka oro för att den för billig, då man förväntar sig att en rättvis handel-produkt alltid måste vara dyr. Med tanke på att de övriga elektronikföretagen tar ut stora vinster och ger mellanhänder bättre betalt än de som faktiskt skapar produkterna, så är det dock inte konstigt att Fairphone hamnar på en liknande nivå som dem trots att de är ett litet företag med stora ambitioner.
Idag togs ett historiskt beslut i EU-parlamentet, ett beslut du med största sannolikhet inte har hört talas om förrän nu. TT skrev litegrann häromdagen om de två förslag som stod mot varandra när det gäller konfliktmineraler: en frivillig eller obligatorisk certifiering som ska garantera att företag som handlar med dessa mineraler inte finansierar krig, våldtäkt och ond bråd död. Skillnaden ligger i att den frivilliga certifieringen, kan företagen strunta i om de har lust. Det säger sig självt vilket lagförslag som mest effektivt skulle kunna hindra handeln med dessa hemska konfliktmineraler.
Tyvärr har det blivit någon slags vänster-högerfråga av detta: konservativa partigrupper som vanligtvis brukar vilja ha höga straff för saker som underlättar våldtäkt och mord har tenderat att vilja göra certifieringen frivillig, i synnerhet för företag längre ner i handelskedjan. Marita Ulvskog (S) och Malin Björk (V) har högljutt protesterat mot detta, liksom opolitiska aktörer som Denis Mukwege, Amnesty, Christian Aid med flera. De säger att det borde vara en självklarhet för alla människor oavsett var man placerar sig på höger-vänsterskalan att inte tillåta handel med varor som finansierar krig.
Lyckligtvis så vann det mer omfattande förslaget idag! Det är inget det skrivs mycket om alls i de flesta medier, men EU-parlamentet skriver om det själva på sin hemsida:
Eftersom smältverk för metaller och anrikningsverk för guld är det sista steget där mineralernas ursprung kan spåras ordentligt, vill ledamöterna gå längre än EU-kommissionens förslag om självcertifiering. I stället bör smältverk och anrikningsverk genomgå en obligatorisk oberoende tredjepartsgranskning för att kontrollera om verket varit tillräckligt aktsamt.
I en separat omröstning (400 röster mot 285, med 7 nedlagda röster) ändrade parlamentet kommissionens och sitt eget handelsutskotts förslag; ledamöterna kräver även obligatoriskt deltagande för alla EU-importörer som köper varor från konfliktområden, inklusive dem längre ner i leveranskedjan. Det innebär att totalt 880 000 företag kan påverkas. Enligt parlamentets förslag ska dessa tillhandahålla information om vilka åtgärder de vidtagit för att identifiera och åtgärda riskerna i sina leveranskedjor för de berörda mineralerna och metallerna.
Ledamöterna uppmanar också EU-kommissionen att bevilja till mikroföretag och små och medelstora företag som vill delta i certifieringen ekonomiskt stöd via EU:s Cosmeprogram.
Detta kan innebära slutet på europeisk finansiering av den största konflikten sen andra världskriget! Jippie! Det tog bara 18 år och sex miljoner människoliv. Bra jobbat, EU.
Lund har utsetts till Årets Fairtrade City, och den 16 mars kl. 18-20 kan alla Lundabor fira utmärkelsen på Stadsbiblioteket i Lund.
Årets Fairtrade City är en utmärkelse som delas ut av organisationen Fairtrade Sverige. Utifrån en samlad bedömning av samtliga 66 Fairtrade City-diplomerade kommuner i Sverige, har man utsett Lund till 2014 års Fairtrade City med motiveringen:
”Fairtrade City Lund är ett föredöme i fråga om konsumtion av rättvist handlade produkter och det strategiska arbetet med detta. Lunds målsättning för den etiska konsumtionen är ambitiös och för att nå de satta målen har Fairtrade City Lunds styrgrupp satt upp en tydlig och välarbetad handlingsplan där informationsinsatser, uppföljning av inköpsstatistik och utbildningar för olika målgrupper används som metoder för att nå målen.”
Program
18.00–18.15 Styrgruppen för Lunds Fairtrade City hälsar välkomna
18.15–18.30 Magdalena Streijffert, generalsekreterare Fairtrade Sverige, delar ut priset ”Årets Fairtrade City 2014” till Lund
18.30–19.00 Fairtrade och rättvis handel – vad är det och varför behövs det? Sara Marklund, ambassadör för Fairtrade
19.00–20.00 Fairphones och miljödatorer: rättvis handel inom elektronikindustrin. Micael Grenholm, skribent på Rättvis elektronik
Enligt rapporter kommer den kongolesiska armén att inleda en offensiv mot rebellgruppen FDLR (Forces démocratiques de libération du Rwanda) i östra DRK:s Kivu-provinser. Operationen kommer få visst stöd från MONUSCO, FN:s fredbevarande/-framtvingande trupper i landet. FDLR är en rebellgrupp som bildades 2000 med rötter i folkmordet i Rwanda 1994, där en stor del av dess cirka 1400 medlemmar anklagas för att ha deltagit för att sedan fly över gränsen till grannlandet DRK.
Oxfam varnar dock för att operationer som denna tidigare inte klarat att skydda civilbefolkningen. Oxfams Louise Williams i en intervju med Al Jazeera:
”During 2009 there were similar operations and about 1000 FDLR fighters were disarmed. For every one fighter disarmed, we know one civilian was killed, seven women or girls were raped, six houses were burnt and 900 people displaced.”
Som vi tidigare skrivit om här på bloggen har Apple gått ut och sagt att sedan september 2014 är bensen och n-hexan förbjudet i deras ”final assembly facilites” (detta gäller då alltså inte hela produktionskedjan). Bensen och n-hexan används bland annat som lösningsmedel i elektronikproduktion och är båda välkänt cancerogena ämnen, så kort och gott är detta väldigt bra nyheter. Green America vill dock få Apple att fortsätta den här positiva trenden, och pekar på att det fortfarande rapporteras flitigt om farliga arbetsförhållanden och exponering för giftiga kemikalier hos Apples underleverantörer (typ som här). Exempel är 11 timmars obligatorisk arbetsdag (med övertid på upp till 158 timmar i månaden, alltså 5,3 timmar extra om dagen förutsatt en sjudagars arbetsvecka vilket i och för sig är vanligt) i en fabrik som är med och tillverkar iPhone 6, där arbetare inte tillåts prata eller titta upp från sitt arbete under arbetsdagen.
Så in och skriv på illa kvickt, så Apple förstår att deras konsumenter vill ha förändring!
Protester mot arbetsförhållandena i Apples fabriker, ”arbetare är inte maskiner”. Bild från 9to5mac.
Många blev berörda av doktor Denis Mukweges framträdande i Skavlan i slutet av oktober. Han delade hemska men ändå hoppfulla historier från Panzisjukhuset i Bukavu, östra DR Kongo, där han framför allt vårdar kvinnor som skadats av brutala våldtäkter som miliser använder som vapen i konflikten om kontroll över de mineraler som bland annat används i vår elektronik. Mukwege lyfte frågan om konfliktmineraler i Skavlanprogrammet, och tillsammans med Bo Forsberg från Diakonia och Niclas Lindgren från PMU skrev han en debattartikel i Svenska dagbladet för två veckor sen där de krävde att EU ska anta en lag mot handeln med konfliktmineraler:
Det är lätt att tänka att dessa grymheter händer långt borta och utan koppling till oss i Sverige och Europa. Men sanningen är att dessa fyndigheter av mineraler och metaller dagligen når oss i Europa.
Att som enskild konsument undvika att köpa och använda konfliktmineraler är svårt, eftersom mineralerna finns i vardagsprodukter som mobiltelefoner, datorer, bilar men också i smycken och glödlampor.
Men nu har vi gemensamt en möjlighet att påverka situationen i stor skala och för lång tid framöver eftersom EU förbereder ett nytt direktiv för import av konfliktmineraler. EU-förslaget har fördelar då det uppmuntrar metoder för att legalisera handel med mineraler, vilket är viktigt. Men det nuvarande förslaget omfattar inte kontroll av mineraler som ingår i produkter, och förespråkar endast frivilliga kontroller av mineralernas ursprung.
Detta är allvarliga brister som mött hård kritik från både afrikanska och europeiska experter och organisationer. De pekar exempelvis på att ett direktiv som inte innefattar produkter och halvfabrikat, endast når 4 procent av importen till EU. Professor John Ruggie vid Harvard Law School, en av världens ledande experter på näringsliv och internationell rätt, menar att ett förslag utan obligatorisk kontroll inte är i linje med staters skyldighet att upprätthålla internationell rätt.
I dagarna har det hållits en hearing i EU-parlamentet om förslaget. Diakonia säger att företag lobbar för att det ska förbli tandlöst, medan biståndsorganisationer lobbar för det motsatta:
– EU kommissionen lade i våras ett förslag för att reglera importen av konfliktmineraler. Tyvärr har förslaget många brister men skall nu diskuteras inom EU innan det kommer ett beslut under 2015, säger Joakim Wohlfeil från Diakonia, som var på plats då frågan diskuterades i EU-parlamentet.
Han berättar:
– På ena sidan har vi företrädare MR-organisationer, utvecklingsorganisationer, kyrkor och civilsamhället i länder som exempelvis Kongo-Kinshasa som vill ha ett obligatoriskt regelverk. På andra sidan har vi företrädare för exempelvis vissa grupper av företag som vill ha frivilliga regler, eller inga regler alls. […]
– Efter att den kända läkaren Denis Mukwege var med i Skavlan och berättade om situationen och konfliktmineralerna i Kongo har intresset ökat ännu mer och därför har Diakonia, KvinnaTillKvinna och PMU inlett ett gemensamt arbete för att Sverige skall agera för att EU antar en meningsfull lagstiftning. Vi har också tagit fram ett upprop som församlingar eller enskilda som vill göra något kan ladda med från organisationernas hemsidor och skicka till Svenska UD och till EU-kommissionen.
Det senaste fallet var en 25-årig man som dog i september, vars leukemi tros vara kopplad till hans arbete på en Foxconn-fabrik i Shenzhen, Kina. Hans föräldrar uppger att Foxconn vägrade betala för hans behandling och att de inte på egen hand hade råd att betala för den benmärgstransplantation som skulle krävas för att rädda hans liv. Apple säger att deras utredning inte funnit bevis för att arbetares hälsa eller säkerhet äventyras på fabrikerna, och Foxconn menar att antalet arbetare med leukemi ligger under det nationella snittet. Vad jag har kunnat forska fram ligger det globala snittet för leukemi på 3 personer per 100 000 (på den här fabriken arbetar 230 000), men då är majoriteten av de insjuknade barn och gamla. Hos unga vuxna är det dock väldigt ovanligt, och jag tycker dessa fall är slående lika tidigare larm om bensenförgiftning och leukemi inom elektronikindustrin (som några av er kanske minns att vi har skrivit om här på Rättvis elektronik). De insjuknade i detta fall var mellan 19 och 24 när de fick sin diagnos och arbetade på eller nära produktionsbanden för iPhones, utan ordentlig skyddsutrustning och utan information om vilka kemikalier de arbetade med. Många som jobbar på de stora fabrikerna i Shenzhen (fö en stad nära Hong Kong som grundades av Deng Xiaoping 1979 som en ekonomisk frizon) är migrantarbetare från Kinas fattigare provinser, och sedermera sätter sjukhusräkningarna på nära miljonen deras familjer i djup skuld – eller så finns det helt enkelt inte pengar att betala för den behandling som behövs.
Apple har gått ut och sagt att de kommer införa ett förbud på just bensen och n-hexan i sin produktion, alltså två ämnen som är känt cancerogena men som hittills alltså använts för att framställa bland annat iPhones och iPads. Foxconn menar att de inte använt ngn av ämnena ”på många år” (good on yah mate! Vad ”många år” nu innebär).
För en månad sedan flyttade jag till Kina för att stanna ett år framåt. Jag bor i Shanghai, och häromkring finns många av världens största elektronikfabriker. Därför – från oss alla till er alla – ett riktigt långt inlägg om elektronikproduktion i Kina!
*Spoiler alert!*
Då jag blivit införstådd med att det finns vissa som inte är lika intresserade av statistik om arbetsförhållanden i kinesiska elektronikfabriker som jag (jag vet det är sjuk, vilken sick and twisted individ älskar inte en rapport på 200 sidor om arbetsrelaterade olyckor i Shanzhen?) så är det här en summering av de kommande 7000 tecknen: läget i fabrikerna för våra elektronikföretag är illa. Människor arbetar upp till 20 timmar om dagen för minimilöner på 10 kronor i timmen, skador och dödsfall är vanliga precis som farliga ämnen och fruktansvärd arbetsmiljö. Hade vi producerat elektroniken i Sverige hade dessa arbetsförhållanden setts som grova brott mot arbetsrätten, och antagligen resultera i långa fängelsestraff för fabriksledningarna. Ändå säljs dessa produkter lagligt i västvärlden. Jag kan inte låta bli att undra, var ska vi dra gränsen för vårt medlidande och empati? Vid vår nationsgräns?
En scen från dokumentären ”Manufactured Landscapes”
Ok, för resten som bestämt sig för att hänga med hela vägen: spänn fast säkerhetsbältet för nu kör vi!
Först: flera av mina källor har ett eller några år på nacken, och mycket bra händer i Kina just nu gällande arbetsrätt och miljölagstiftning. Därför kan vissa saker ha ändrats till det bättre. Det är hur fint som helst och jag älskar det. Samtidigt kan vi utgå från att förhållandena inte är okej och inte kommer bli det den närmaste framtiden, för i mångt om mycket har stora företag möjlighet att bete sig lite hur som helst här, och vi vet ju alla att stora företag är som barn: om de inte gränsas blir de fullkomligt odrägliga och lägger sig ner på golvet i mataffären och skriker efter godis (eller att slippa ha fackföreningar och betala minimilöner på sin fabrik. Same same). Det har varit strejker sedan jag kom hit där arbetare kräver höjda löner och bättre förhållanden (eller “We aren’t robots. We need to eat and feed our family” som en arbetares plakat sa), och China Labor Watch gick nyligen ut med en rapport om att arbetare som gör iPhone 6 arbetar upp till 77 timmar i veckan under farliga arbetsförhållanden för att möta efterfrågan på telefonen. Trots övertid på upp till 158 timmar i månaden kunde arbetare fortfarande inte få ihop den genomsnittliga lokala lönen. Grattis alla som skaffat ny lur, detta kom på köpet! 🙂
Vad är läget då?
Jo, många av världens största elektronikföretag har sina underleverantörer i Kina. Det är här en stor del av vår elektronik monteras ihop. 2012 producerade Kina mer än 1.18 miljarder mobiltelefoner och 350 miljoner datorer (jag ber en stilla bön att de alla kommer återvinnas ansvarsfullt), enligt Tech In Asia, och produktionen spås att fortsätta öka. Det produceras helt enkelt helt sjukt mycket elektronik, och den matteglada läsaren ser att i den här takten hinner vi producera en mobil till alla i världen på 6 år. Alltså så att även bebisar har sin egen mobil. Superbra!
Elektronikproduktionen i Kina hamnade för första gången på löpsedlar världen om 2010 när internationell media rapporterade om att 14 arbetare på Foxconns fabriker tagit självmord på arbetsplatsen (det var totalt 18 försök). Foxconn har varit en betydande underleverantör till Apple, Nokia och Sony, och nu skrevs det om horribla arbetsförhållanden, slavlöner och olagliga mängder övertid. Organisationer som China Labor Watch var snabba med att påpeka att även om situationen på Foxconn var helt fruktansvärd hade arbetare på andra fabriker det än värre. Hela harangen som nu följer är fakta hämtade från deras rapporter, speciellt ”Beyond Foxconn : Deplorable Working Conditions Characterize Apple’s Entire Supply Chain”.
Så, here we go!
2012 var den genomsnittliga arbetsdagen på Foxconn var 10 timmar medan Riteng – en annan Appleleverantör – snittade på 12 timmar om dagen. Övertid på 100-180 timmar i månaden är mer eller mindre standard, även fast kinesisk lag dikterar att den inte får överskrida 36 timmar i månaden. Övertiden drivs på av de oerhört låga lönerna (10-12 kr/timmen), vilket gör att arbetarna måste arbeta övertid för att ha råd att leva. Arbetsintensiteten blir därför oerhört hög, speciellt eftersom det är vanligt att arbetare generellt inte får mer än en eller två dagar ledigt i månaden. Det är även vanligt att arbeta varje dag månaden igenom, och jag har hört vittnesmål från arbetare som sagt att de inte haft ledigt på flera månader. Kan vi snälla alla ta en paus och verkligen tänka på hur det skulle kännas, att ha jobbat varje dag, 10 timmar om dagen, i flera månader? *paus* Bra då kan vi fortsätta. Arbetet utförs ofta stående, och arbetsdagarna varierar från allt mellan 9 till 20 timmar. Fabriken är igång 24 timmar om dygnet, vilket innebär att arbetar gör både dag- och nattskift, ibland utan att ha möjlighet att vila emellan. Farlig arbetsmiljö är vanlig. Tjockt metalldamm i luften som går genom arbetarnas enkla ansiktsmasker i slutet av dagen; dålig ventilation; höga ljud som förstör hörseln; arbetare som exponeras för farliga kemikalier och strålning utan tillräcklig skyddsutrustning; arbetare som tvingas köra tunga maskiner på övertid. Ni fattar. Det är inte bra. Det är verkligen inte bra. Ovanpå detta saknas ofta träning i säkerhet på arbetsplatsen och arbetare har liten eller ingen koll på de potentiella hälsoriskerna fabrikerna innebär. Arbetare på en fabrik rapporterade att åtminstone fyra olyckor hade hänt ”nyligen”, vilket på den fabriken generellt innebar att en arbetares hand hade krossats eller huggits av.
Kanske finns det nu någon obotlig optimist som sitter här och läser och tänker ”men kanske har de i alla fall en givande och rik fritid de där fyra timmarna om dagen de är lediga?”. Vanligtvis hade jag sagt ”you go girl/boy/vad du känner att du identifierar dig som, klart glaset är halvfullt! :):):)” men här är det tyvärr så att vi vet att det inte bara är halvtomt, det är heltomt. En granskning av China Labor Watch visar att många fabriksarbetares liv består av att jobba, äta och sova. Färre än 10% angav att de hade ett socialt liv, och färre än 5% att de spenderade tid med sin familj.
Idag finns det mer miljövänliga och humana alternativ till den konventionella elektronikproduktionen. Här på Rättvis elektronik har ni tidigare kunnat läsa om det underbara, underbara företaget Fairphone som strävar efter produktion av smartphones med minimal miljöpåverkan och schyssta arbetsförhållanden. Mycket tyder på att initiativ som Fairphone pushar de större företagen att ta arbetares rättighet och miljö på allvar, vilket är grymt bra. De större företagen blir också bättre hela tiden, typ som när Apple nu sagt att de ska bli fria från konfliktmineraler och har lovat att förbättra arbetsförhållandena hos sina underleverantörer. Konsumenter kan påverka företagen att anstränga sig att förbättra arbetsförhållanden längs hela produktionskedjan genom att göra informerade köp av elektronik. Det här är historien om hur min smartphone kom till, och när jag betalade för den köpte jag inte bara en pryl, utan alla dessa människors arbete (och lidande). Det känns skit och jag hoppas och tror att om några år så kommer vi kunna köpa etisk elektronik i de stora affärerna.
För ungefär en månad sen fick jag min fantastiskt fina fabulösa Fairphone – telefonen som är fri från konfliktmineraler, säkerställer bra arbetsvillkor och har ett välutvecklat miljötänk. Som sig bör gjorde jag en unboxing video vilken kan avnjutas ovan, och jag har haft många tillfällen att experimentera och undersöka telefonen.
Helhetsintrycket är att det är en mycket bra smartphone. Den funkar smidigt, har bra med utrymme, och kan göra allt som andra Androidtelefoner kan. På Fairphones forum finns rapporter om vissa buggar som dykt upp då och då, men mitt intryck är inte att det är värre än andra smartphones.
Många har frågat mig om priset – 325 euro – som flera tycker låter misstänksamt billigt. Och nog är det billigare än en iPhone 6, men så gör Fairphone inga anspråk på att vara lika avancerad heller. Många har bilden av att Fair trade-produkter måste vara dyrare på grund av att de ger högre löner till arbetarna, och det tänket har säkert smittat av sig.
Men orsaken till att andra telefoner är dyra är inte minst deras många mellanhänder och att företagen tar ut stora vinster. Fairphone har väldigt få mellanhänder och återinvesterar all vinst. De är väldigt transparenta med vart pengarna går.
Det är Fairphones sociala och miljömässiga tänk som jag framför allt älskar med telefonen, inte tekniska finesser – även om det är ett plus att de också funkar så fint. Nyligen släppte Fairphone en video om hur de arbetar för att säkra produktionen av konfliktfria mineraler i centrala Afrika, och stärka arbetares villkor där:
Fairphone är också bra på att uppväckas från de döda. I lördags hade jag oturen att tappa ner den i toan (fråga mig inte hur). Efter att ha lagt den på tork i en skål ris och bett till Gud så var den vid liv igen, och i princip allt verkar funka förutom några grejer. Jag ska skicka den hem till Nederländerna så att Fairphone-teamet får titta på den, men den verkar ha klarat sig relativt fint ändå.
Just det, imorgon far jag till Malmö för att föreläsa om Fairphone på ABF! Om du är skåning och gillar rättvis elektronik, känn dig helt fri att dyka upp 🙂
Hej och välkomna till en ny termin med Rättvis elektronik! Personligen har jag fått en sprillans ny Fairphone som jag snart tänker recensera, och det finns mycket annat bra och dåligt som händer på elektronikfronten som vi ska täcka. Först ut kommer här något riktigt dåligt: Telia Sonera sponsrar tvångs- och barnarbete.
Uzbekistan har fått massiv kritik från människorättsorganisationer för att regeringen tvingar en miljon barn och vuxna att skörda bomull varje höst, då detta är diktaturens främsta exportprodukt. Operatören Ucell, som ägs till 94% av Telia, köper in mat för ca 350 000 kronor till arbetarna. Telias förklaring är att alla företag måste bidra till tvångsarbetet på något sätt i Uzbekistan, och de har försökt hitta ett snällt sätt att stödja slaveriet på. Andrew Stroehlein från Human Rights Watch är dock väldigt upprörd:
– Det är förmodligen det största statligt påtvingade programmet för tvångsarbete med barn någonstans i världen. Att ett företag ”köper te och kakor” för att detta ska kunna fortgå är fullständigt obegripligt och helt bisarrt.
TT: Telia säger att skördearbetarna åtminstone får mat, är det så illa?
– Det är som att säga: ”Visst, vi vet att slavarna är fastkedjade, men vi ger dem en kaka”.
Tidigare har H&M kritiseratsför att deras underleverantörer använt sig av de minderåriga uzbekiska bomullsarbetarna, men att Telia skulle stödja detta är nytt. Som om slaverisponsringen inte är nog finns det anklagelser om att Telia och Ucell använt sig av mutor för att få komma på god fot med regeringen, och den vinst de gör förmår inte lämna diktaturen. ”Flera av oss investerare ställde oss frågan om de överhuvudtaget ska vara där? Landet är genomkorrumperat och totalitärt. I princip får svenska staten och övriga aktieägare ta all risk, men kan inte plocka ut några vinster,” säger en investerare.
Tyvärr har uppdagandet om Telias smutsiga affärer i Uzbekistan hamnat i mediaskugga på grund av valrörelsen, men sprid gärna informationen om detta på sociala medier. Och om du råkar ha Telia, byt operatör till något bättre såsom ETC Mobil, som inte stödjer barnarbete eller korruption och som bara använder grön el.
Nu är det bara veckor kvar tills undertecknad får en egen Fairphone och kan erbjuda en egen recension här på sidan! Tills dess får ni här en liten inblick i hur Fairphone jobbar med att demokratisera och förbättra arbetsvillkoren på Guohong, som är deras kinesiska samarbetspartner som har uppdraget att sätta samman telefonerna:
Likt Fairtrade så ger Fairphone en premie till producenterna för att förbättra arbetsmiljön, 2:50 dollar per såld telefon. Premien är nu uppe i 125 000 dollar, och videon visar hur arbetarna tillsammans utser 18 representanter som ska avgöra hur pengarna ska spenderas. Många arbetare är nöjda med idén och videon ger intrycket av att många är nöjda med sin generella arbetssituation också. Nu ska videon visserligen tas med en nypa salt eftersom det är Fairphone själva som producerat den, men vi bör ha i åtanke att andra elektronikföretag i regel aldrig någonsin visar videor eller bilder på hur det ser ut i deras fabriker. Fairphone är utan tvekan ett av de mest transparenta och öppna elektronikföretagen i världen.
Elektroniskt avfall i Accra, Ghana. Foto: Sipa Press/Rex Features
The Guardian skriver att en exportör av elektroniskt avfall för första gången dömts till fängelse. En sk. ”waste dealer” i Storbritannien har dömts till 16 månaders fängelse för att illegalt ha exporterat 46 ton elektroniskt avfall till bl.a Ghana och Nigeria. Personen i fråga drev en elektronisk sopstation i England där funktionalitet och säkerhet skulle testas innan ev. fungerande elektronik skickades utomlands, men även stora mängder trasig elektronik exporterades. Rätten uppskattar att personen har tjänat 360 000 kr på den illegala exporten av elektronik.
En talesperson från Environment Agency pinpointade varför det är viktigt att ta illegal export av elektronik på allvar: ”Det här är inte brott utan offer. Reglerna som styr exporten av elektroniskt avfall finns av en anledning, att skydda människor och natur. Det är brottsligt att skicka farligt avfall till dessa länder. Den dömda personen har stuntat i reglerna för hens egen personliga vinning”.
Det är alltid tråkigt när medmänniskor döms till fängelse men förhoppningsvis kommer domen leda till att illegal export av elektronik får konsekvenser även för dem som tjänar pengar på den, och inte bara människorna som lever där den slutar upp.
Sen två veckor tillbaka säljer Fairphone 35 000 nya telefoner via sin hemsida. 13 000 är redan sålda och det går snabbt åt. I slutet av förra året sålde de 25 000 telefoner, och sedan dess har vi fått vänta på att nya telefoner skulle gå igenom produktionsprocessen. Anledningen till att de inte börjar med storskalig produktion än är enligt dem själva att småskalighet är lättare att kontrollera, och så här i företagets begynnelse vill de vara säkra på att alla produktionsled är schyssta.
Telefonerna som nu säljs är av samma modell som de som såldes i slutet av 2013, med några mindre mjukvaruuppdateringar. Den kostar 310 euro och kan alltså enkelt beställas nu direkt på Fairphones hemsida. 2015 kommer andra generationens Fairphone se dagens ljus, och förhoppningsvis kommer den säljas i ännu större kvantiteter.
Fairphone är det enda mobilföretaget på marknaden som på ett transparent och seriöst sätt motverkar handel med konfliktmineraler, dåliga arbetsvillkor i fabriker och miljöförstöring. Vi på Rättvis elektronik rekommenderar deras produkter varmt!
För ungefär en månad sen fick jag min fantastiskt fina fabulösa 
Rättvis elektronik! 