Nobelpristagaren Denis Mukwege kritiserar handeln med konfliktmineraler

Förra veckan tog den kongolesiske läkaren och pingstpastorn Denis Mukwege samt den yazidiska människorättsaktivisten Nadia Murad emot Nobels fredspris för sina insatser mot sexuellt våld. Mukwege tog i sitt Nobeltal upp hur de rebellgrupper som använder sig av våldtäkt som vapen i Demokratiska Republiken Kongo finansieras än idag med hjälp av konfliktmineraler:

My name is Denis Mukwege. I come from one of the richest countries on the planet. Yet the people of my country are among the poorest of the world.

The troubling reality is that the abundance of our natural resources – gold, coltan, cobalt and other strategic minerals – is the root cause of war, extreme violence and abject poverty.

We love nice cars, jewellery and gadgets. I have a smartphone myself. These items contain minerals found in our country. Often mined in inhuman conditions by young children, victims of intimidation and sexual violence.

When you drive your electric car; when you use your smart phone or admire your jewellery, take a minute to reflect on the human cost of manufacturing these objects.

As consumers, let us at least insist that these products are manufactured with respect for human dignity.

Turning a blind eye to this tragedy is being complicit.

I flera år har Mukwege uppmärksammat denna humanitära tragedi. För två år sedan sa han till Sveriges Radio:

I dag i östra Kongo finns utländska legosoldater som arbetar åt gerillagrupperna. Även de begår övergrepp men det värsta är att även militärer från regeringsarmén gör det, helt oförlåtligt då de är där för att skydda befolkningen.

En viktig del, och det tror jag är på gång nu, är just internationella ekonomiska sanktioner mot de ledare, politiska, militära och andra, som tjänar pengar genom brotten och våldet. Hindras de av sanktionerna att använda sina rikedomar, minskar deras intresse i att fortsätta konflikten. Det är inte den enda vägen att hindra konflikter, för det är många vägar som måste till internationellt.

Mukwege har gjort en enorm insats för att hjälpa dem som drabbas av mineralkriget. Över 50 000 kvinnor har fått vård på Panzisjukhuset, som byggdes upp med stöd från den svenska pingströrelsen. Nu finns planer på att bygga fler sjukhus och expandera verksamheten med hjälp av nobelpengarna och andra gåvor.

Dra ditt stråk till stacken och stötta Mukweges arbete i jul!

Amnesty: Barnarbete bakom mobilbatterier, används av Apple, Samsung m.fl.

Foto: Amnesty International

Förutom att värdefulla mineraler som används i elektronikindustrin har varit en stark bidragande faktor till väpnad konflikt i Kongo, så utvinns ofta dessa mineraler på grymma sätt. Amnesty International meddelar idag att många barn, vissa så unga som sju år, arbetar i utbrytningsprocessen av Kobolt som bland annat används i mobilbatterier. Amnestys utredare Mark Dumett säger:

Kontrasten är stor mellan försäljningen och marknadsföringen av toppmoderna teknikprylar – och barnen som bär tunga säckar av stenar, och gruvarbetarna i smala gruvschakt som riskerar permanenta lungskador.

Miljoner människor drar nytta av ny teknik men frågar sällan hur produkterna tillverkas. Det är hög tid för företagen bakom de kända varumärken att ta sitt ansvar för hur utvinngen av det råmaterial som används i deras produkter går till.

Rapporten heter This is What We Die For och har tagits fram av Amnesty i samarbete med Afrewatch, en organisation som bevakar naturresursutvinning i Afrika. De kan visa hur kobolt som tagits fram med hjälp av barnarbete har sålts vidare av Congo Dongfang Mining till företag i Kina och Sydkorea, som i sin tur säljer till elektronikföretag som Apple, Microsoft, Samsung och Sony, samt till bilföretag som använder mineralen i elbilsbatterier.

Barn har berättat för Amnesty att de jobbat tolv timmar om dagen för motsvarande en till två amerikanska dollar i lön. Paul, 14, har jobbat i gruvorna i två år:

“Jag kunde tillbringa 24 timmar nere i tunnlarna. Jag kom ena morgonen och gick morgonen efter… Jag uträttade mina behov i tunnlarna… Min fostermamma ville skicka mig till skolan men min fosterpappa var emot det, han utnyttjade mig genom att skicka mig till arbetet i gruvorna.”

Här kan ni läsa rapporten: This is What We Die For.

Wadup Kivu?

FDLR:s logga

Enligt rapporter kommer den kongolesiska armén att inleda en offensiv mot rebellgruppen FDLR (Forces démocratiques de libération du Rwanda) i östra DRK:s Kivu-provinser. Operationen kommer få visst stöd från MONUSCO, FN:s fredbevarande/-framtvingande trupper i landet. FDLR är en rebellgrupp som bildades 2000 med rötter i folkmordet i Rwanda 1994, där en stor del av dess cirka 1400 medlemmar anklagas för att ha deltagit för att sedan fly över gränsen till grannlandet DRK.

Oxfam varnar dock för att operationer som denna tidigare inte klarat att skydda civilbefolkningen. Oxfams Louise Williams i en intervju med Al Jazeera:

”During 2009 there were similar operations and about 1000 FDLR fighters were disarmed. For every one fighter disarmed, we know one civilian was killed, seven women or girls were raped, six houses were burnt and 900 people displaced.”

Vad har detta att göra med rättvis elektronik? Som alltid så handlar det om att kontrollera Kivu-provinsernas rika naturtillgångar, och gruvorna där de konfliktmineraler som mycket av vår elektronik består av bryts.

Vad hände sen i Katanga?

Detta är en fortsättning på inlägget om hur läget i Katanga utvecklas.

Foto: Dai Kurokawa/EPA, The Guardian

Efter att Guardian skrev om en stundande humanitär kris i Katanga (DRK) i januari i år har det varit helt tyst om situationen i provinsen, men att dömma av de få källorna som finns fortsätter situationen att bli alltmer instabil. Attackerna på civila från Mai Mai-rebeller fortsätter med flera anfall i veckan, och en halv miljon människor uppskattas nu vara på flykt i provinsen. Det finns inget läger för internflyktingar i Katanga, vilket gör att människor på flykt lever under fruktansvärt hårda omständigheter. Läget ser nu ut att bli värre med en koleraepedemi som brutit ut norr om provinshuvudstaden Lubumbashi. FN:s styrka i DRK, MONUSCO, bestämde i februari att stärka sin närvaro i Katanga, speciellt i den så kallade ”dödens triangel” kring städerna Pweto, Manono och Mitwaba vid gränsen mot Tanzania och Zambia. ”Katanga är inte längre en försummad kris” sa FN då, men det var nog tyvärr en förhastad slutsats.

Rättvisemärkt elektronik, konflikt-fritt tenn och DRK:s självständighet

Jag hittade det här här programmet från Vetandets värld om rättvist producerad elektronik, från november förra året. Om det är någon som missat att lyssna rekommenderar jag det varmt!

För den som känner för en riktig helkväll med rättvis elektronik kan en kolla in ‘Congo’s Tin Idea’ – ett avsnitt av People & Power på Al Jazeera som handlar om The Conflict-Free Tin Initiative (CFTI). CFTI är ett pilotprojekt i södra Kivu, DRK, där man utvinner konflikt-fritt tenn. Det stöds av bland annat Motorola, BlackBerry, Traxys (se där!) och Fairphone och verkar av allt att döma fungera bra. The Guardian skrev för övrigt om CFTI i relation till Dodd-Frank Act. Läsvärt!

Och om det är någon som ändå vill ha mer tänkte jag se den här filmen om Patrice Lumumbas sista månader i livet ikväll (7.2 på IMDB :)). Lumumba blev den första demokratiskt valde presidenten i DRK vid självständigheten 1960, och även om han inte direkt relaterar till rättvis elektronik är hans öde en del i att förstå varför situationen i DRK ser ut som den gör idag. Det är även trevligt att ta in historia i formen av spelfilm, tycker jag.

The Faire Mouse – världens första rättvisa datormus

Faire Mouse

Efter Fairphones popularitet (och ja, det kommer snart en recension av den på den här bloggen) så börjar fler företagen få upp ögonen för behovet av rättvis elektronik. Ett sådant företag är tyska Nager IT som producerat världens första rättvisa datormus.

Precis som med Fairphone innebär det i praktiken så rättvist som möjligt, eftersom industrin är komplex med extremt många handelskedjor och mellanhänder. Nager IT är väldigt transparenta och öppna med att en tredjedel av telefonens komponenter är svårt att veta exakta arbetsvillkor kring, men restrerande två tredjedelar är rättvisa.

Musens mineraler är konfliktfria och sista produktionsledet är placerat i södra Tyskland istället för Asien som är standard, där arbetsförhållanden lätt kan kontrolleras. Faktum är att fabriken anställer funktionshindrade som har svårt att hitta jobb, och slår så att säga två möss i en smäll.

Så behöver du en mus kan vi varmt rekommendera dig att beställa en Faire Mouse!

För övrigt vill vi med detta inlägg också presentera en ny skribent på bloggen: Elvira Boman. Elvira har bakgrund i Greenpeace, pluggar teknisk fysik på Uppsala Universitet och håller på att starta upp ett företag som ska producera hållbara hörlurar. Hon är ett välkommet tillskott på Rättvis elektronik och vi ser fram emot hennes inlägg. 🙂

Vad händer i Kongo?

Foto: Niclas Hammarström, från artikeln i Vi-tidningen

Som bekant finansierar stora delar av elektronikindustrin konflikten i Demokratiska Republiken Kongo genom att de använder mineraler från gruvor som beväpnade grupper tjänar pengar på. Konflikten tycks närmast oändlig, försök till fredsförhandlingar mellan rebellgruppen M23 och Kongos regering har gjorts ända sen början av det här året, men senast för nån vecka sen attackerade M23 civila för att få tillgång till guldhandeln (guld är en av de kongolesiska mineraler som används mycket i elektronik).

Våldtäkt används som vapen i kriget. Vi vill verkligen uppmana er att stöda PMU:s livräddande arbete i Kongo där de stöder ett sjukhus för kvinnor som våldtagits av soldater.

Magda Gad har skrivit en gripande artikel i Vi-tidningen om situationen i de kongolesiska mineralgruvorna. Ett utdrag:

Berancine Bagiringas man har aldrig ägt en mobiltelefon eller bott i ett område där det finns mobiltelefonmaster, eller ens fast telefon. Han står med dy upp till knäna när hans son kommer till världen. Den nyfödde får ligga på sin mammas mage, fortfarande med oklippt navelsträng, medan hon hämtar sig. Hennes ansikte är avslappnat nu när de har klarat den första kampen – var trettionde kvinna och vart nionde barn i Kongo dör under förlossningen. Har den här lille pojken tur kommer han att överleva fram till sin femårsdag. 17 procent av de levande födda avlider innan dess.

På bygatan utanför mottagningen sitter en liten flicka på huk vid ett marknadsstånd med neddragna byxor och diarré rinnande ur baken. Här finns inga toaletter, inget rent dricksvatten. Knappt någon mat.

– Vi kan inte gå ut på åkern och jobba, då blir vi våldtagna. Odlar vi något stjäls det, så det är ändå ingen idé, säger en gammal kvinna.

Hon sitter bakom ett rangligt träbord på gatan och säljer maniok, en näringsfattig rot som utgör basfödan och är så svårsmält att den orsakar hemorrojder. Vart tredje barn lider av undervikt och många dör av bristsjukdomar, malaria och hiv, men även till följd av våld och sexuella övergrepp.

Sedan kriget bröt ut 1998 har över sex miljoner människor dött. Värst är det i östra Kongo, där ett otal väpnade styrkor, inklusive regeringsarmén, konkurrerar om den mineralrika marken. För varje timma våldtas minst 48 kvinnor, varav två tredjedelar är minderåriga. Det gör konflikten till den överlägset största och dödligaste i världen sedan andra världskriget. Ändå beskrivs den nästan aldrig i medierna.

Krigets första två år, när omkring 1,8 miljoner dog, hade New York Times elva gånger fler artiklar om Israel-Palestina-konflikten (2 000 döda under samma tid) och CNN 53 gånger så många.

Virgil Hawkins, docent i internationell politik och mediestudier, förklarar underrapporteringen med att journalister snabbt tappar intresset för krig som inte kan förklaras i termer av god mot ond. I stället för att sätta sig in i det komplexa börjar de tala om kaotiskt våld och urgamla etniska konflikter. Men att döda tusentals dagligen är inte kaotiskt, det kräver planering, menar Hawkins. Och det man strider om i Kongo är inte alls gammalt, utan högst modernt.

Som sagt, stöd PMU.

Smarta mobiler produceras på korkade sätt

Smart phones uppmärksammas både i DN och SvD idag för allehanda problem – de är enkla att hacka, de är en guldgruva för tjuvar och kanske mest förvånande – de gör oss egoistiska så att vi engagerar oss mindre för en bättre värld. Dock är jag förvånad över att dessa tidningar inte tar upp det allra största problemet med smart phones – de produceras under vidriga förhållanden. De metaller och mineraler som de innehåller kommer sannolikt från afrikanska gruvor med förfärliga arbetsvillkor, och dessa sätts samman till produkter i asiatiska fabriker som också de har förfärliga arbetsvillkor. Stoppa detta genom att gå in här och hjälpa oss lobba för en bättre elektronikindustri.

Världens första schyssta mobil är på väg!

Jag får ofta ovärderlig hjälp av vänner som snappar upp nyheter när det gäller rättvis elektronik. En av dessa uppmärksammade mig på att DN gjort ett långt reportage om gruvdriften i Kongo. Det är fascinerande läsning. Obama klubbade ju en lag som förbjuder Konfliktmineraler i amerikanska produkter, den har när det gäller Kongo inte trätt i Kraft än, men många företag bojkottar hela landet (inte bara de dåliga gruvorna) så att lokalbefolkningen blir lidande pga minskade inkomster. Och handeln fortsätter, trots att många storföretag officiellt gett sig av. Denna härva är långt ifrån över.

En annan vän uppmärksammade mig om det holländska projektet FairPhone som syftar till att världens första mobil som är fri från dåliga arbetsvillkor ska komma till skott. Det vore onekligen skönt, det är alltid lika pinsamt att berätta om problemen i elektronikindustrin och avsluta med att det inte finns några bra mobiler, köp second hand så minimerar du skadan. Jag vet inte mycket mer om FairPhone, men de verkar väldigt vettiga. Mer sånt!

Lucka 24: Bananen önskar sig rättvis elektronik i julklapp

Granar gnistra, flingor falla
nu i denna tid av jul.
Dock är det ju inte alla
som har sådär jättekul.

Då jag är en Fairtradevara
vet jag att i fjärran land
finns det fattiga som bara
sliter hårt och dör ibland

för att vi i Väst ska kunna
dricka oss en billig kopp.
Ja, det finns allt rätt så dumma
företag – men också hopp.

Rättvis handel har sig spridit
riktigt snabbt på sista tid,
och på denna våg har ridit
MR, rättvisa och frid.

Jag vill dock vid granens grönska
till en ton av julmusik
mig i årets julklapp önska
schysst och rättvis elektronik.

De som denna lur har skapat
lever ett bedrövligt liv.
Än idag så har vi ratats
ett rätt vist alternativ.

Bli rörd! Bli arg! Var ej passiv
– gå nu genast på en gång
ut och plugga på på https://rattviselektronik.wordpress.com/

Lucka 20: Herr Android försöker sälja blodiga mobiler

Lucka 17: Make IT Fair, Hip Hop Style

A great rap song about the dark sides of the electronic industry made by Alec J Weatherwood, aka El D. Thousands of people suffer because of horrible working conditions in the electronics industry. Reports from the UN and human rights organizations even say that metals used in electronics finance the war in eastern Congo. You can change this! Contact the producer of your phone/mp3/laptop/camera and demand that they will control their supply chain. We’ve already managed to get fairtrade coffee and bananas, now it’s time for smartphones and laptops. Check out www.makeitfair.org for more info.

Här kommer äntligen filmen!

Eftersom elektronik suger och ständigt krånglar tog det ett par timmar innan jag fick ut den på YouTube. Men här kommer den, filmen som alla talar om:

Smutsigt guld

Vad skulle vi göra utan Swedwatch och Fair Trade Center? De gör ett fantastiskt arbete i att visa på missförhållanden inom olika företag, vilket i sin tur leder till em mycket rättvisare handel. Nu har de kommit med en rapport om hur guld utvinns i asiatiska gruvor, och svaret är, tyvärr inte så förvånande,  mycket dåligt. Floder förgiftas med cyanid, arbetare förbjuds vara fackligt aktiva, såväl pengatvätt som barnarbete förekommer. Och smyckesföretagen har mycket dålig kunskap om detta. Men inte bara de berörs. Guld är en väldigt vanlig elektronikingrediens.

Lucka 8: Mobilernas skadade barn

Drygt en miljon barn jobbar med gruvbrytning av elektronikmineraler. De är eftertraktade – de äter mindre, går att lättare styra över och kommer in i trånga gruvschakt. Dessa arbetar tillsammans med de vuxna under förfärliga arbetsvillkor. Bilder från gruvorna är chockerande – människor klädda i t-shirt och kortbyxor, med ingen annan utrustning än en ficklampa fastbunden runt hjässan, hackar och bär i de trångaste gruvor. Detta gör att olycks- och dödsfall är vanliga. Usch.

Lucka 7: En dollar per dag

Lönerna i de gruvor där elektronikmineraler bryts är förfärliga, i vissa fall så låga som en dollar per dag. 75% av Kongos gruvarbetare uppger att de inte kan försörja sina familjer med den lön de får. Samtidigt tjänar cheferna för elektronikföretagen multum.

Elektronikens potential, faror och skadegörelser

Få kan argumentera emot att elektroniken, inte minst internet, har revolutionerat inte bara kommunikation utan samhällslivet över huvud taget. Om man skriver på så många bloggar som jag inser man att införskaffandet av en smart telefon underlättar väldigt mycket (naturligtvis har jag köpt den begagnad så att den inte bidrar till hemska arbetsvillkor inom elektronikindustrin). Men elektronikboomen innebär mer – och värre – saker än att halva världen spelar Alfapet. Megahackningen av Bloggtoppen och twitterkonton – för att inte tala om alla virus – påminner oss dock också om hur skört systemet är. Ytterligare en aspekt av det är att främlingsfientliga grupper mobiliserat enormt på grund av tekniken. Det är inte bara den arabiska våren som använder sociala medier.

Det finns ingen återvändo, elektroniken har kommit för att stanna. Men det gör det så mycket viktigare att vi producerar den under goda förhållanden, där arbetarna har rätt till skäliga löner, säkra arbetsförhållanden och miljövänlig produktion. Mineraler i Kongo som används i elektronik bidrar till krig och förfärliga levnadsförhållanden, det är något vi omedelbart måste ändra på. Problemen med elektronik är inte bara att de kan hackas, själva produktionen skadar människor och miljö.

SVT: 1, 2, 3, 4. SR: 1.

 

Det digitala vardagsrummets baksidor

Facebook kommer göra några rätt så kontroversiella ändringar, vilket väcker vrede och förbittran hos många. Det är torts allt inte vi som har kontrollen över vårt digitala vardgasrum, utan ett företag som vill ha pengar från andra företag. Men den baksida jag framför allt vill belysa är hur elektroniken får mer och mer kontroll över våra liv så att vi blir mer och mer beroende av den samtidigt som alla elektronikföretag använder tillåter hemska arbetsvillkor på sina fabriker. Se t.ex. följande klipp:

Detta är naturligtvis inte Facebooks fel, men vår kollektiva skuld är att vi bygger vårt sociala liv på att fattiga människor ska slita sönder sig själva för en usligt låg lön. Handla bara elektronik second-hans i fortsättningen, det är det enda sättet att garanterat veta att man inte bidrar till dåliga arbetsvillkor.

DN: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10.

Företagens roll i Kongo

Kongos rikedom är dess problem. I över hundra år har västerlänningar velat ta naturresurser från landet till ett så litet pris som möjligt, och det fortsätter tyvärr i våra dagar. Bo Forsberg, generalsekreterare för Diakonia, talar nedan om att företagen har en väldigt viktig roll för att få fred och utveckling i Kongo – men då måste de sluta stödja beväpnade grupper, anställa människor för slavlöner och neka lokalbefolkningen rättigheter.

Sex stora elektronikföretag bojkottar Kongo

Coltan Trade av Jon Gosier

Apple, Nintendo, Nokia, Sony, HP och Intel kommer sluta köpa råmaterial från Demokratiska Republiken Kongo från och med nästa månad, enligt MacWorld. Efter att ha finansierat kriget i Kongo i över ett decennium drar de sig alltså från landet helt och hållet. Detta är inte helt oproblematiskt. Make IT Fair uppmärksammade i en rapport förra året att lokala organisationer i Kongo avråder starkt en bojkott av landets gruvindustri, eftersom så många är beroende av den för sin försörjning (och överlevnad). Vi måste förbättra arbetsvillkoren i gruvorna, inte lämna dem i sticket, vi måste ersätta de gruvor vi lämnar med att investera mer i gruvor som inte bidrar till kriget i så hög grad. Detta verkar dock elektronikföretagen inte tänka på. John Kanyoni, ordförande för mineralexportföreningen i kongolesiska Kivu, säger att man har för avsikt att försöka kompensera bortfallet genom att vända sig till tillverkare i Asien. Kompensera elektronikföretagens bortfall, vill säga. Inte de kongolesiska gruvarbetarnas.