Elektroniskt avfall bränns i Agbogbloshie, Ghana. Bild: Miranda Kårelind, Swedwatch
Dags att checka in med elektronisk avfall igen! Varför? Jo, Swedwatch har tillsammans med Fair Action tagit fram en rapport om mobiltelefoners kretslopp. Tele2, Telenor, Telia och Tre är de fyra största mobiloperatörerna i Sverige, och rapporten undersöker om/hur de bidrar till en ökande mängden elektroniskt avfall i världen, när de erbjuder sina kunder att byta ut en äldre mobil mot en nyare under sin abonnemangstid. Principen i den typen av affärsmodell, ”Var först med det senaste”, är att kunden lämnar in sin gamla telefon för att få ut en ny, och att den gamla telefonen efter eventuella reparationer säljs vidare, bland annat till andrahandsmarknaden utomlands. Gamla telefoner som inte är i skick att sälja vidare återvinns av företagen.
Först, en snabb recap om elektronisk avfall: den globala strömmen elektronisk avfall ökar stadigt och är nu uppe i mer än 40 miljoner ton, också känt som en ogreppbart stor siffra. Lejonparten hamnar i den illegala handeln, vilket betyder att det slutar upp på elektroniska soptippar där det förgiftar människor och omgivning (lite bakgrund om elektroniska soptippar här, här och här).
Så, tillbaka till rapporten! Swedwatch och Fair Action konstaterar mobiloperatörer har stor möjlighet att påverka sina kunders konsumtionvanor, och att det är positivt att stora mobiloperatörer både ger sina kunder möjligheten att lämna in uttjänta telefoner och ser till att mobilerna kan användas vidare efter reparationer. Däremot är de inte lika imponerade av hur kampanjerna marknadförs, med ett genomgående fokus på att köpa nytt snarare än hållbar konsumtion. ”Byt mobil så ofta du vill” bidrar till en ökad omsättning av mobiler och ungefär 6 av 10 byter ut sin mobiltelefon innan den slutat fungera. Detta genererar mer avfall – både i form av att bli elektronisk avfall men minns väl att varje producerad mobiltelefon kommer med 86 kilo avfall inkluderat. De fruktansvärda arbetsförhållandena i fabriker mobiltelefoner tillverkas och konfliktmineralerna de består av gör den typen av uppmaning till ökad konsumtion än mer tveksam. Rapporten eftersöker även utökad uppföljning från mobiloperatörerna på vart de andrahandsmobiler de säljer faktiskt hamnar, a.k.a att de inte hamnar på e-tippar i Kina och Ghana.
Summan av kardemumman? Återvinning är bra, men det är inte så käckt om den kommer av överflödig konsumtion.
Elektroniskt avfall i Accra, Ghana. Foto: Sipa Press/Rex Features
The Guardian skriver att en exportör av elektroniskt avfall för första gången dömts till fängelse. En sk. ”waste dealer” i Storbritannien har dömts till 16 månaders fängelse för att illegalt ha exporterat 46 ton elektroniskt avfall till bl.a Ghana och Nigeria. Personen i fråga drev en elektronisk sopstation i England där funktionalitet och säkerhet skulle testas innan ev. fungerande elektronik skickades utomlands, men även stora mängder trasig elektronik exporterades. Rätten uppskattar att personen har tjänat 360 000 kr på den illegala exporten av elektronik.
En talesperson från Environment Agency pinpointade varför det är viktigt att ta illegal export av elektronik på allvar: ”Det här är inte brott utan offer. Reglerna som styr exporten av elektroniskt avfall finns av en anledning, att skydda människor och natur. Det är brottsligt att skicka farligt avfall till dessa länder. Den dömda personen har stuntat i reglerna för hens egen personliga vinning”.
Det är alltid tråkigt när medmänniskor döms till fängelse men förhoppningsvis kommer domen leda till att illegal export av elektronik får konsekvenser även för dem som tjänar pengar på den, och inte bara människorna som lever där den slutar upp.
Vad är egentligen elektroniskt avfall?
Elektroniskt avfall, eller e-waste, är kort och gott elektronik som inte används längre. Förenklat kan en säga att elektroniskt avfall tillhör någon av följande tre kategorier:
* elektronik som inte fungerar.
* elektronik som fungerar, men som anses omodern. Alltså typ när en fungerande iPhone 5 byts ut mot en iPhone 5S. Ja, jag blir lite arg när jag tänker på det.
* elektronik som producenten inte anser vara möjlig att sälja. Ja, det blir jag också lite arg av att tänka på.
Vad händer med elektroniskt avfall?
Elektroniskt avfall kan gå tre olika öden till mötes:
* det återvinns.
* det lagas om det behövs, och säljs sedan vidare – antingen i det land den befinner sig, eller exporteras för försäljning utomlands. Allt som oftast betyder det från väst, till utvecklingsländer.
* den hamnar på en elektronisk soptipp i tredje världen, typ Guiyu i Kina eller Agbogbloshie i Ghana.
Elektroniskt avfall räknas som ”hazardous waste” (typ ”farligt avfall”) när det kommer till internationell lag. Baselkonventionen är ett internationellt föredrag som ska reglera flödet av farligt avfall mellan länder – framförallt just export från väst till utvecklingsländer – men i praktiken är dock marknaden för e-waste svårreglerad. Idag är elektroniskt avfall den snabbast växande avfallstypen i världen. Trasig elektronik märks om som fungerande och kan då ändå exporteras. Först när det når sin slutdestination visar det sig att det rör sig om avfall, och hamnar då på någon av de elektroniska soptipparna. På så sätt kan aktörer inom handeln med elektroniskt avfall kringgå att exempelvis Kina helt förbjudit import att e-waste – alltså landet som uppskattas vara slutdestinationen för 70% av världens elektroniska skrot.
Personligen sätter jag mycket tilltro till utökat producentansvar: att slutleverantörerna – som Apple, Samsung eller Nokia – ska ha ett ekonomiskt och juridiskt ansvar för att deras produkter återvinns på rätt sätt. Idag finns det redan regelverk kring producentansvar – som WEEE Directive i EU, men när det väl kommer till kritan finns det som sagt sätt att komma runt sådana lagar för den som vill (och det är tyvärr många som vill). Organisationen Closing The Loop säger att i bästa fall återvinns eller återanvänds 25% av de avlagda mobiltelefonerna i i-länder. Med det sagt, så har producentansvar en stor potential i och med att det är ett incitament för producenter att 1. tillverka saker som håller, 2. inte ha farliga ämnen som är jobbiga att återvinna i sina produkter och 3. inte släppa en ny modell en gång i halvåret. Och om de kunde kunde sluta göra det, that would be great.
Vad är egentligen problemet med elektroniskt avfall?
Jag är så glad att du frågar! Om det tas hand om på rätt sätt, så är det inte något problem. Om det inte tas hand om på rätt sätt, så är det ett enormt, växande och globalt problem. Det har berörts tidigare här på bloggen, men det är ett ämne som verkligen är värt att ta upp igen (och igen).
När det elektroniska avfallet hamnar på en soptipp i tredje världen (alltså det som händer när den inte återvinns ansvarsfullt) plockas det i regel sönder först i jakt på värdefulla metaller, som koppar och guld. Demonteringen sker ofta för hand, utan ens den mest grundläggande skyddsutrustningen. Resterna av elektroniken bränns sedan med resultatet att allehanda farliga substanser frigörs för att spridas till människor och natur.
De människor som bor i eller kring dessa soptippar är utsatta för ärligt talat bisarra mängder livsfarliga ämnen. Jag har tidigare skrivit om att studier visar att nästan 90% av barn under 6 år i Guiyu är blyförgiftade. Blyet har deras känsliga kroppar tagit upp via luften, där blydamm från det elektroniska avfallet ”svävar runt i ett osynligt moln omkring en meter från marken – alltså ungefär samma höjd som barnens näsor och munnar”. Det är så hemskt att det låter som att någon hittat på det.
Jag var i Ghana i julas, och Agbogbloshie är en plats som verkligen berör. Därför blev jag extra otroligt j**vla ledsen och förbannad när jag läste att enligt DanWatch och makeITfair är utgör barn ungefär 40% av de som arbetar med att plocka isär det elektroniska avfallet i på soptippen. De tjänar kring 2 till 5 cedis om dagen (motsvarar ungefär 6-15 SEK).
E-Waste Hell, av Journeyman Pictures och SBS, om livet i och kring Agbogbloshie:
Med detta sagt, hur kan vi acceptera att –> det här <– är industristandard?
Vilka farliga ämnen är det vi pratar om?
Grundproblemet med elektroniskt avfall är ju just att det innehåller ämnen som är skadliga för både människor och miljö. Så, för alla er som vill förstå vilka dessa ämnen är – här kommer en guide till några av de vanligast förekommande!
Barium
Finns i katodstrålerör (i exempelvis gamla TV-apparater). Redan korttidsexponering ger allvarliga skador på lever, hjärta och ryggrad.
Beryllium
Finns i moderkort. Orsakar lungcancer. Har en egen sjukdom: berylliosis, vilken kan uppkomma redan efter ett exponeringstillfälle.
Bly
Används i lödningar. En gammal dataskärm kan innehålla upp till 3kg bly. Är känt för att orsaka diverse skador hos människor, bland annat nervskador, njursvikt och störningar i den kognitiva utvecklingen hos barn. Är i allvarliga fall dödligt.
Hexavalent krom
Används som korrosionsskydd. Skadar vårt DNA och är oerhört cancerogent.
Kvicksilver
Finns i kretskort. Oerhört farligt, och orsakar bland annat hjärnskador, andnings- och hudproblem.
PVC
Finns i kablar och chassi. Bildar dioxin vid förbränning. Orsakar hormon- och reproduktionsstörningar samt skadar immunsystemet.
Dessa ämnen är alltså vardag för alla de människor som arbetar på och/eller bor kring de elektroniska soptipparna, typ som att gå till ICA är en del av min vardag.
Så, slutligen: Vad kan jag göra för att minska mängden elektroniskt avfall?
Detta är den viktigaste frågan. Svaret är enkelt.
Använd saker tills de verkligen är helt uttjänta. Det allra mesta går att laga. Lämna in för reparation, eller fixa själv. Oftast är det små enkla saker som är lätta att laga, och internet kryllar av fantastiska steg för steg-guider i hur man gör.
När någonting är helt uttjänt, lämna in det för ansvarsfull återvinning. Uttjänta mobiltelefoner och surfplattor kan man till och med få pengar för.
När du behöver köpa elektronik, köp begagnat i den mån det går. Som ett resultat av den stora omsättningen finns det hur mycket fungerande elektronik som helst att köpa. Varje begagnad pryl som köps säkras från att hamna på en soptipp.
Om du blir erbjuden att byta ut fungerande elektronik mot ny, exempelvis genom mobiloperatörer som vill ge en ny telefon med abonnemanget eller att alla anställda på arbetsplatsen ska få nyaste datorn: säg nej, och förklara varför.
Oansvarig handel med elektroniskt avfall är ett problem att ta på störta allvar, och vi konsumenter i västvärlden måste se vårt ansvar i det. Produktionen av elektronik har förödande konsekvenser, från vagga till grav, och det möjliggörs av vår överkonsumtion. Men det gör också att vi tillsammans kan ändra situationen: genom att förändra våra konsumtionsvanor, genom att använda vår elektronik längre, och genom att kräva ansvarsfull återvinning av våra uttjänta produkter kan vi vända trenden. Alla har att vinna på att elektronik produceras för att hålla, och att den i slutet av sin livscykel tas om hand utan att skada någon annan – må det vara här i Sverige eller på andra sidan Jorden. Nu kör vi tycker jag!
Rättvis elektronik! 