Nobelpristagaren Denis Mukwege kritiserar handeln med konfliktmineraler

Förra veckan tog den kongolesiske läkaren och pingstpastorn Denis Mukwege samt den yazidiska människorättsaktivisten Nadia Murad emot Nobels fredspris för sina insatser mot sexuellt våld. Mukwege tog i sitt Nobeltal upp hur de rebellgrupper som använder sig av våldtäkt som vapen i Demokratiska Republiken Kongo finansieras än idag med hjälp av konfliktmineraler:

My name is Denis Mukwege. I come from one of the richest countries on the planet. Yet the people of my country are among the poorest of the world.

The troubling reality is that the abundance of our natural resources – gold, coltan, cobalt and other strategic minerals – is the root cause of war, extreme violence and abject poverty.

We love nice cars, jewellery and gadgets. I have a smartphone myself. These items contain minerals found in our country. Often mined in inhuman conditions by young children, victims of intimidation and sexual violence.

When you drive your electric car; when you use your smart phone or admire your jewellery, take a minute to reflect on the human cost of manufacturing these objects.

As consumers, let us at least insist that these products are manufactured with respect for human dignity.

Turning a blind eye to this tragedy is being complicit.

I flera år har Mukwege uppmärksammat denna humanitära tragedi. För två år sedan sa han till Sveriges Radio:

I dag i östra Kongo finns utländska legosoldater som arbetar åt gerillagrupperna. Även de begår övergrepp men det värsta är att även militärer från regeringsarmén gör det, helt oförlåtligt då de är där för att skydda befolkningen.

En viktig del, och det tror jag är på gång nu, är just internationella ekonomiska sanktioner mot de ledare, politiska, militära och andra, som tjänar pengar genom brotten och våldet. Hindras de av sanktionerna att använda sina rikedomar, minskar deras intresse i att fortsätta konflikten. Det är inte den enda vägen att hindra konflikter, för det är många vägar som måste till internationellt.

Mukwege har gjort en enorm insats för att hjälpa dem som drabbas av mineralkriget. Över 50 000 kvinnor har fått vård på Panzisjukhuset, som byggdes upp med stöd från den svenska pingströrelsen. Nu finns planer på att bygga fler sjukhus och expandera verksamheten med hjälp av nobelpengarna och andra gåvor.

Dra ditt stråk till stacken och stötta Mukweges arbete i jul!

Wadup Kivu?

FDLR:s logga

Enligt rapporter kommer den kongolesiska armén att inleda en offensiv mot rebellgruppen FDLR (Forces démocratiques de libération du Rwanda) i östra DRK:s Kivu-provinser. Operationen kommer få visst stöd från MONUSCO, FN:s fredbevarande/-framtvingande trupper i landet. FDLR är en rebellgrupp som bildades 2000 med rötter i folkmordet i Rwanda 1994, där en stor del av dess cirka 1400 medlemmar anklagas för att ha deltagit för att sedan fly över gränsen till grannlandet DRK.

Oxfam varnar dock för att operationer som denna tidigare inte klarat att skydda civilbefolkningen. Oxfams Louise Williams i en intervju med Al Jazeera:

”During 2009 there were similar operations and about 1000 FDLR fighters were disarmed. For every one fighter disarmed, we know one civilian was killed, seven women or girls were raped, six houses were burnt and 900 people displaced.”

Vad har detta att göra med rättvis elektronik? Som alltid så handlar det om att kontrollera Kivu-provinsernas rika naturtillgångar, och gruvorna där de konfliktmineraler som mycket av vår elektronik består av bryts.

Denis Mukwege pressar EU att anta lag om konfliktmineraler

Många blev berörda av doktor Denis Mukweges framträdande i Skavlan i slutet av oktober. Han delade hemska men ändå hoppfulla historier från Panzisjukhuset i Bukavu, östra DR Kongo, där han framför allt vårdar kvinnor som skadats av brutala våldtäkter som miliser använder som vapen i konflikten om kontroll över de mineraler som bland annat används i vår elektronik. Mukwege lyfte frågan om konfliktmineraler i Skavlanprogrammet, och tillsammans med Bo Forsberg från Diakonia och Niclas Lindgren från PMU skrev han en debattartikel i Svenska dagbladet för två veckor sen där de krävde att EU ska anta en lag mot handeln med konfliktmineraler:

Det är lätt att tänka att dessa grymheter händer långt borta och utan koppling till oss i Sverige och Europa. Men sanningen är att dessa fyndigheter av mineraler och metaller dagligen når oss i Europa.

Att som enskild konsument undvika att köpa och använda konfliktmineraler är svårt, eftersom mineralerna finns i vardagsprodukter som mobiltelefoner, datorer, bilar men också i smycken och glödlampor.

Men nu har vi gemensamt en möjlighet att påverka situationen i stor skala och för lång tid framöver eftersom EU förbereder ett nytt direktiv för import av konfliktmineraler. EU-förslaget har fördelar då det uppmuntrar metoder för att legalisera handel med mineraler, vilket är viktigt. Men det nuvarande förslaget omfattar inte kontroll av mineraler som ingår i produkter, och förespråkar endast frivilliga kontroller av mineralernas ursprung.

Detta är allvarliga brister som mött hård kritik från både afrikanska och europeiska experter och organisationer. De pekar exempelvis på att ett direktiv som inte innefattar produkter och halvfabrikat, endast når 4 procent av importen till EU. Professor John Ruggie vid Harvard Law School, en av världens ledande experter på näringsliv och internationell rätt, menar att ett förslag utan obligatorisk kontroll inte är i linje med staters skyldighet att upprätthålla internationell rätt.

I dagarna har det hållits en hearing i EU-parlamentet om förslaget. Diakonia säger att företag lobbar för att det ska förbli tandlöst, medan biståndsorganisationer lobbar för det motsatta:

– EU kommissionen lade i våras ett förslag för att reglera importen av konfliktmineraler. Tyvärr har förslaget många brister men skall nu diskuteras inom EU innan det kommer ett beslut under 2015, säger Joakim Wohlfeil från Diakonia, som var på plats då frågan diskuterades i EU-parlamentet.

Han berättar:

– På ena sidan har vi företrädare MR-organisationer, utvecklingsorganisationer, kyrkor och civilsamhället i länder som exempelvis Kongo-Kinshasa som vill ha ett obligatoriskt regelverk. På andra sidan har vi företrädare för exempelvis vissa grupper av företag som vill ha frivilliga regler, eller inga regler alls. […]

– Efter att den kända läkaren Denis Mukwege var med i Skavlan och berättade om situationen och konfliktmineralerna i Kongo har intresset ökat ännu mer och därför har Diakonia, KvinnaTillKvinna och PMU inlett ett gemensamt arbete för att Sverige skall agera för att EU antar en meningsfull lagstiftning. Vi har också tagit fram ett upprop som församlingar eller enskilda som vill göra något kan ladda med från organisationernas hemsidor och skicka till Svenska UD och till EU-kommissionen.

Vad hände sen i Katanga?

Detta är en fortsättning på inlägget om hur läget i Katanga utvecklas.

Foto: Dai Kurokawa/EPA, The Guardian

Efter att Guardian skrev om en stundande humanitär kris i Katanga (DRK) i januari i år har det varit helt tyst om situationen i provinsen, men att dömma av de få källorna som finns fortsätter situationen att bli alltmer instabil. Attackerna på civila från Mai Mai-rebeller fortsätter med flera anfall i veckan, och en halv miljon människor uppskattas nu vara på flykt i provinsen. Det finns inget läger för internflyktingar i Katanga, vilket gör att människor på flykt lever under fruktansvärt hårda omständigheter. Läget ser nu ut att bli värre med en koleraepedemi som brutit ut norr om provinshuvudstaden Lubumbashi. FN:s styrka i DRK, MONUSCO, bestämde i februari att stärka sin närvaro i Katanga, speciellt i den så kallade ”dödens triangel” kring städerna Pweto, Manono och Mitwaba vid gränsen mot Tanzania och Zambia. ”Katanga är inte längre en försummad kris” sa FN då, men det var nog tyvärr en förhastad slutsats.

Vad har Katanga med mig att göra?

The Guardian rapporterar om att en humanitär katastrof håller på att utvecklas i Katanga, den mineralrika provinsen i sydöstra DRK. FN varnar för att händelseutvecklingen nonchaleras på grund av konflikten i Kivu-provinserna i öst (en annan skulle ju kunna tycka att även konflikten i östra DRK nonchalerats i allt för stor utsträckning).

Katanga, bild: Wikipedia

Ett våldsamt uppror från Mai Mai Kata Katanga-rebeller har de senaste tre månaderna tvingat 400 000 människor att fly, och de FN-styrkor som finns i landet befinner sig huvudsakligen i Kivu-provinserna där de jagar återstående fraktioner av M23 samt de andra milisgrupper som fortfarande finns i området. Så vad har detta att göra med rättvis elektronik? Jo, i agendan ingår att få kontroll över mineralerna som finns i området. I Katanga – en provins stor som Spanien – finns en tredjedel av världens kobolt och en tiondel av kopparfyndigheterna. Båda mineralerna används flitigt i vår elektronik, som kretskort och halvledare (halvledare = typ vad elektronik består av) och Katanga har sedan DRK:s självständighet 1960 präglats av stridigheter orsakade av dess stora mineralreserver. En av Al Jazeeras korrespondenter skriver om hur underrapporterat Katanga är här.

The Guardian skriver också om en ny rapport som uppger att företag som är verksamma i Katanga är skyldiga den kongolesiska staten 3.7 miljarder dollar i uteblivna tullskatter, många av dem utlandsägda gruvbolag. De 3.7 miljarderna motsvarar nästan halva DRK:s årliga budget.

Och slutligen ett sista lästips från The Guardian, om barnens situation i östra DRK. För att vi måste klara av att fokusera både på konfliken i Katanga, och på vad som händer i Norra och Södra Kivu.

Rättvisemärkt elektronik, konflikt-fritt tenn och DRK:s självständighet

Jag hittade det här här programmet från Vetandets värld om rättvist producerad elektronik, från november förra året. Om det är någon som missat att lyssna rekommenderar jag det varmt!

För den som känner för en riktig helkväll med rättvis elektronik kan en kolla in ‘Congo’s Tin Idea’ – ett avsnitt av People & Power på Al Jazeera som handlar om The Conflict-Free Tin Initiative (CFTI). CFTI är ett pilotprojekt i södra Kivu, DRK, där man utvinner konflikt-fritt tenn. Det stöds av bland annat Motorola, BlackBerry, Traxys (se där!) och Fairphone och verkar av allt att döma fungera bra. The Guardian skrev för övrigt om CFTI i relation till Dodd-Frank Act. Läsvärt!

Och om det är någon som ändå vill ha mer tänkte jag se den här filmen om Patrice Lumumbas sista månader i livet ikväll (7.2 på IMDB :)). Lumumba blev den första demokratiskt valde presidenten i DRK vid självständigheten 1960, och även om han inte direkt relaterar till rättvis elektronik är hans öde en del i att förstå varför situationen i DRK ser ut som den gör idag. Det är även trevligt att ta in historia i formen av spelfilm, tycker jag.

Undernäringen i Kongo

Elektroniken har större problem än att man kan bli bestulen på information. Läkare utan gränser har gjort ett reportage som visar på den utbredda undernäringen i provinsen Nordkivu i Kongo som uppstått till följd av den konflikt som finansieras till stor del av elektronikindustrin. Gå in här och hjälp oss göra något åt eländet.

Margot Wallström och Denis Mukwege protesterar mot konfliktmineralerna

Wallström är en pärla. Än en gång ryter hon till gällande de förfärliga våldtäkter som elektronikindustrin inderekt orsakar i en debattartikel i Svenska dagbladet, skriven tillsammans med Denis Mukwege från Panzisjukhuset i östra Kongo som tar hand om många våldtagna kvinnor.

Bland annat guld, tenn, volfram och coltan hjälper till att finansiera väpnade gruppers aktiviteter där sexuella övergrepp kan bli en av konsekvenserna för civilbefolkningen. Vi måste därför säkra ett globalt regelverk för konfliktmineraler. USA har redan tagit initiativet; nu är det hög tid för Sverige och resten av EU att ta sitt ansvar.

Vi får ofta frågan: Vad kan jag personligen göra för att hjälpa till och för att försöka få stopp på det sexuella våldet i Kongo-Kinshasa och på andra platser i världen? Vårt svar är: Hjälp oss att bekämpa likgiltigheten inför det som händer. Prata om det och hjälp till att bryta det som traditionellt kallats historiens största tystnad. Vad gör dina förtroendevalda för att få till en förändring? Ställ obekväma frågor till tillverkare och importörer av elektroniska produkter om varifrån de mineraler deras produkter innehåller kommer. Som medborgare och konsumentkan du göra skillnad och visa din solidaritet med världens kvinnor. Oavsett om du är man eller kvinna.

Läs hela artikeln här.

En vändning för Apple

Enligt sidan Raise Hope for Congo byter Apple riktning och inleder nu ett arbete med att ta ökat ansvar för att kartlägga användningen av konfliktmineral. De har redan gjort ett visst arbete med att undersöka en del underleverantörer och ska under 2011 fortsätta göra det. Mer om detta här.

Apple kan väl ses som någon form av industri-ledare, i alla fall i form av nytänkande. Därmed kanske vi kan hoppas på att andra företag hoppar på tåget och följer efter. En viss koppling kan säkert finnas till att Apple uppmärksammats i medierna. Det är väl även tänkbart att bilden av exploatering och cynisk riskkapitalism inte passar deras image som ett ungt hippt elektronikföretag. (Den teorin får stå för mig) I vilket fall får vi hoppas att Apple genomför dessa projekt.

Även om företag som Apple minskar användningen av konfliktmineral (och kanske till och med lyckas genomföra någon form av rättvisemärkning, såsom artikeln från Hope for Congo pratar om) finns det stora problem kvar i produktionen av elektronik. I Al-Jazeera dokumentären ”China’s dirty secrets” vittnar flera människor om hur Apples underleverantörer struntat i arbetarnas hälsa och rättigheter. Problemen gäller knappast bara för Apple utan för alla företag med produktion i Kina vilket detta reportage från den såkallade självmordsfabriken och företaget Foxconn kan illustrera.

Som konsumenter och medborgare i länder som importerar produkter från företag som Apple blir det oerhört viktigt att vi fortsätter yttra krav och sätta press på företag och myndigheter.