”Nu får det vara nog!” Rapport från Kongomanifestationen i Stockholm

Vi hade en helt fantastisk manifestation  i Norrmalmskyrkan i söndags! Musik och dans blandades med brandtal för fred och rättvisa. Det var ett ganska fullspäckat schema men genom Marika Griehsels planering hann vi med allt i tid. Jag vill särskilt tacka henne för att ha hållit i trådarna för detta stora projekt och givetvis också för att Rättvis elektronik fick bli inbjudna. 🙂

Det finns så mycket att redogöra för från manifestationen: Margot Wallströms skarpa analys av omvärldens ansvar, Wivine Chigorombos personliga berättelse om att vara flykting från Kongo, Mattias Sundholms kamp i FN-systemet för kvinnor utsatta för sexuellt våld i konflikt, PMU-direktorn Niclas Lindgrens smärtsamma men viktiga tankar kring dilemmat med biståndsarbetares säkerhet i konfliktsituationer, Diakoniageneralen Bo Forsbergs eldiga tal med budskapet ”Nu får det vara nog!”, Zifas fartfyllda trummor som i slutet fick hela publiken på fötter i dans, med mera! Jag tar helt enkelt och låter några bilder, tagna av Anders Kronborg på Kronborg bild, tala för sig själva:

Anna Eklund-Tarantino och Jacob Piamorex Moscovicz sjunger ut Kongos smärta och hopp

Jag pratar om rättvis elektronik

Wivine Chigorombo om att behöva fly från sitt land

Intresserad publik

Zifa kör hårt

Joachim Wohlfeil från Diakonia om rovdriften av Kongo

Avslutande dansparty

Fika med Margot Wallström efteråt

Namninsamlingen

Namninsamlingen ja, den måste ni skriva under! Gör det här.

Kongos befolkning drabbas när företagen sätts främst

Inom loppet av en vecka har två debattartiklar uppmärksammat den upptrappade konflikten i Demokratiska Republiken Kongo och de konfliktmineraler som driver denna. Dr Denis Mukwege från Bukavu skriver i Dalademokraten tillsammans med Niclas Lindgren från PMU och Bo Forsberg från Diakonia:

Konflikten i Kongo beror inte på att människor lever i ett fattigt område. Civilbefolkningen drabbas för att de lever i ett land rikt på naturresurser. Utländska bolag utvinner mineraler för mobiltelefoner och datorer, vaskar guld och hugger ned skog. Kongos befolkning drabbas när företagen sätts främst. Vilket ansvar tar regeringar i länder bolagen härstammar från för att utvinningen inte förvärrar konflikten? Vad görs för att företagen ska dela med sig av vinsten till befolkningen när de försvinner med landets rikedomar? Svaret är: väldigt lite.

Och Margot Wallström, fram tills nyligen FN:s särskilde representant mot sexuellt våld i konflikt, samt Lena Ag från Kvinna till Kvinna skriver på DN Debatt:

Vi vill ha en europeisk lagstiftning om konfliktmineraler, liknande den amerikanska, som skulle bidra till att angripa den krigsekonomi som i dag ger bränsle till konflikten. Se till att kartlägga dessa råvarors väg, ålägg importörer och producenter att spåra och redovisa var mineralerna kommer ifrån och börja bygga ett globalt certifieringssystem.

[…]

Lagen skulle bidra till att synliggöra för både uppköpare och konsumenter vad som är konfliktmineraler och vad som inte är det, och skapa drivkrafter för industrin att utveckla en sundare och mer hållbar handel. Och vad är alternativet? Den politiska signalen har redan haft effekt och kan bara bli starkare om Europa samarbetar med USA kring frågan om konfliktmineraler. Med sitt långa engagemang i Kongo kan Sverige driva på inom EU-samarbetet. Det finns redan frivilliga initiativ från elektronikbranschen och som konsumenter kan vi trycka på, till exempel genom att kräva att de företag som använder dessa råvaror i sina produkter redovisar var de kommer ifrån.

Vad väntar vi på?