Nobelpristagaren Denis Mukwege kritiserar handeln med konfliktmineraler

Förra veckan tog den kongolesiske läkaren och pingstpastorn Denis Mukwege samt den yazidiska människorättsaktivisten Nadia Murad emot Nobels fredspris för sina insatser mot sexuellt våld. Mukwege tog i sitt Nobeltal upp hur de rebellgrupper som använder sig av våldtäkt som vapen i Demokratiska Republiken Kongo finansieras än idag med hjälp av konfliktmineraler:

My name is Denis Mukwege. I come from one of the richest countries on the planet. Yet the people of my country are among the poorest of the world.

The troubling reality is that the abundance of our natural resources – gold, coltan, cobalt and other strategic minerals – is the root cause of war, extreme violence and abject poverty.

We love nice cars, jewellery and gadgets. I have a smartphone myself. These items contain minerals found in our country. Often mined in inhuman conditions by young children, victims of intimidation and sexual violence.

When you drive your electric car; when you use your smart phone or admire your jewellery, take a minute to reflect on the human cost of manufacturing these objects.

As consumers, let us at least insist that these products are manufactured with respect for human dignity.

Turning a blind eye to this tragedy is being complicit.

I flera år har Mukwege uppmärksammat denna humanitära tragedi. För två år sedan sa han till Sveriges Radio:

I dag i östra Kongo finns utländska legosoldater som arbetar åt gerillagrupperna. Även de begår övergrepp men det värsta är att även militärer från regeringsarmén gör det, helt oförlåtligt då de är där för att skydda befolkningen.

En viktig del, och det tror jag är på gång nu, är just internationella ekonomiska sanktioner mot de ledare, politiska, militära och andra, som tjänar pengar genom brotten och våldet. Hindras de av sanktionerna att använda sina rikedomar, minskar deras intresse i att fortsätta konflikten. Det är inte den enda vägen att hindra konflikter, för det är många vägar som måste till internationellt.

Mukwege har gjort en enorm insats för att hjälpa dem som drabbas av mineralkriget. Över 50 000 kvinnor har fått vård på Panzisjukhuset, som byggdes upp med stöd från den svenska pingströrelsen. Nu finns planer på att bygga fler sjukhus och expandera verksamheten med hjälp av nobelpengarna och andra gåvor.

Dra ditt stråk till stacken och stötta Mukweges arbete i jul!

Denis Mukwege pressar EU att anta lag om konfliktmineraler

Många blev berörda av doktor Denis Mukweges framträdande i Skavlan i slutet av oktober. Han delade hemska men ändå hoppfulla historier från Panzisjukhuset i Bukavu, östra DR Kongo, där han framför allt vårdar kvinnor som skadats av brutala våldtäkter som miliser använder som vapen i konflikten om kontroll över de mineraler som bland annat används i vår elektronik. Mukwege lyfte frågan om konfliktmineraler i Skavlanprogrammet, och tillsammans med Bo Forsberg från Diakonia och Niclas Lindgren från PMU skrev han en debattartikel i Svenska dagbladet för två veckor sen där de krävde att EU ska anta en lag mot handeln med konfliktmineraler:

Det är lätt att tänka att dessa grymheter händer långt borta och utan koppling till oss i Sverige och Europa. Men sanningen är att dessa fyndigheter av mineraler och metaller dagligen når oss i Europa.

Att som enskild konsument undvika att köpa och använda konfliktmineraler är svårt, eftersom mineralerna finns i vardagsprodukter som mobiltelefoner, datorer, bilar men också i smycken och glödlampor.

Men nu har vi gemensamt en möjlighet att påverka situationen i stor skala och för lång tid framöver eftersom EU förbereder ett nytt direktiv för import av konfliktmineraler. EU-förslaget har fördelar då det uppmuntrar metoder för att legalisera handel med mineraler, vilket är viktigt. Men det nuvarande förslaget omfattar inte kontroll av mineraler som ingår i produkter, och förespråkar endast frivilliga kontroller av mineralernas ursprung.

Detta är allvarliga brister som mött hård kritik från både afrikanska och europeiska experter och organisationer. De pekar exempelvis på att ett direktiv som inte innefattar produkter och halvfabrikat, endast når 4 procent av importen till EU. Professor John Ruggie vid Harvard Law School, en av världens ledande experter på näringsliv och internationell rätt, menar att ett förslag utan obligatorisk kontroll inte är i linje med staters skyldighet att upprätthålla internationell rätt.

I dagarna har det hållits en hearing i EU-parlamentet om förslaget. Diakonia säger att företag lobbar för att det ska förbli tandlöst, medan biståndsorganisationer lobbar för det motsatta:

– EU kommissionen lade i våras ett förslag för att reglera importen av konfliktmineraler. Tyvärr har förslaget många brister men skall nu diskuteras inom EU innan det kommer ett beslut under 2015, säger Joakim Wohlfeil från Diakonia, som var på plats då frågan diskuterades i EU-parlamentet.

Han berättar:

– På ena sidan har vi företrädare MR-organisationer, utvecklingsorganisationer, kyrkor och civilsamhället i länder som exempelvis Kongo-Kinshasa som vill ha ett obligatoriskt regelverk. På andra sidan har vi företrädare för exempelvis vissa grupper av företag som vill ha frivilliga regler, eller inga regler alls. […]

– Efter att den kända läkaren Denis Mukwege var med i Skavlan och berättade om situationen och konfliktmineralerna i Kongo har intresset ökat ännu mer och därför har Diakonia, KvinnaTillKvinna och PMU inlett ett gemensamt arbete för att Sverige skall agera för att EU antar en meningsfull lagstiftning. Vi har också tagit fram ett upprop som församlingar eller enskilda som vill göra något kan ladda med från organisationernas hemsidor och skicka till Svenska UD och till EU-kommissionen.

Kongo går sönder

Foto: Julien Harneis, creative commons

Igår kom Läkare utan gränser med rapporten Kriserna svenskarna glömt. Där presenterar de hur Sifo har bett tusen svenskar nämna de humanitära kriser som de känner till. 15 % nämner Kongo.

Då snackar vi om den största konflikten sen andra världskriget.

Den har pågått i 15 år.

Sex miljoner har dött.

1500 dör varje dag, hälften barn.

200 000 kvinnor har våldtagits.

Två miljoner befinner sig på flykt.

Och 15% av svenska folket kommer på att det är en humanitär kris där?

Foto: Julien Harneis, creative commons

Som jag skrev i en tidigare bloggpost har jag via skolan fördjupat mig i Kongokrisen de senaste veckorna. Det var intressant men oerhört plågsamt. Inte nog med att jag varje i två veckor läste om dessa grymheter i detalj, mitt hjärta sjönk oerhört när jag insåg att det ett tag såg ut att gå åt rätt håll – striderna minskade, samhällen blev tryggare, FNs styrkor MONUSCO funderade på att sakta men säkert dra sig ur – och så kom Terminator. ”Historien upprepar sig”, skrev International Crisis Group i ett upprört brev till FN:s säkerhetsråd om MONUSCOs misslyckande. Våldet tilltar igen.

Idag, dagen då jag äntligen lämnade in min konfliktanalys, blev jag smärtsamt påmind om detta när nyheten om att Dr. Denis Mukwege blivit utsatt för mordförsök. Mukwege har tagit emot flera internationella priser för sin outtröttliga kamp för alla våldtagna kvinnor som söker sig till Panzisjukhuset i Bukavu där han är överläkare. PMU, som på ett fantastiskt sätt har stöttat och uppmärksammat Mukweges verksamhet, skrev så sent som igår att säkerhetsläget kraftigt har försämrats. Kongo går sönder.

Vad kan vi göra? En hel del, faktiskt. Ge rikliga summor till PMUs viktiga arbete. Sprid information om vad som händer i Kongo. Och framför allt: sätt press på elektronikföretagen. Det värsta är ju att det här trots allt inte är en konflikt som vi ignorerar, utan som vi finansierar. När FN:s säkerhetsråds expertgrupp på Kongo sammanfattade vad som behöver göras för att åtgärda konflikten var det framför allt ett stopp av handeln med konfliktmineraler som de krävde. I tio år har man diskuterat att åtgärda denna handel, men fortfarande sker den. Men Kongos befolkning kan inte längre vänta. Gå in här och skriv ett argt brev till dina elektronikföretag.

Kongos befolkning drabbas när företagen sätts främst

Inom loppet av en vecka har två debattartiklar uppmärksammat den upptrappade konflikten i Demokratiska Republiken Kongo och de konfliktmineraler som driver denna. Dr Denis Mukwege från Bukavu skriver i Dalademokraten tillsammans med Niclas Lindgren från PMU och Bo Forsberg från Diakonia:

Konflikten i Kongo beror inte på att människor lever i ett fattigt område. Civilbefolkningen drabbas för att de lever i ett land rikt på naturresurser. Utländska bolag utvinner mineraler för mobiltelefoner och datorer, vaskar guld och hugger ned skog. Kongos befolkning drabbas när företagen sätts främst. Vilket ansvar tar regeringar i länder bolagen härstammar från för att utvinningen inte förvärrar konflikten? Vad görs för att företagen ska dela med sig av vinsten till befolkningen när de försvinner med landets rikedomar? Svaret är: väldigt lite.

Och Margot Wallström, fram tills nyligen FN:s särskilde representant mot sexuellt våld i konflikt, samt Lena Ag från Kvinna till Kvinna skriver på DN Debatt:

Vi vill ha en europeisk lagstiftning om konfliktmineraler, liknande den amerikanska, som skulle bidra till att angripa den krigsekonomi som i dag ger bränsle till konflikten. Se till att kartlägga dessa råvarors väg, ålägg importörer och producenter att spåra och redovisa var mineralerna kommer ifrån och börja bygga ett globalt certifieringssystem.

[…]

Lagen skulle bidra till att synliggöra för både uppköpare och konsumenter vad som är konfliktmineraler och vad som inte är det, och skapa drivkrafter för industrin att utveckla en sundare och mer hållbar handel. Och vad är alternativet? Den politiska signalen har redan haft effekt och kan bara bli starkare om Europa samarbetar med USA kring frågan om konfliktmineraler. Med sitt långa engagemang i Kongo kan Sverige driva på inom EU-samarbetet. Det finns redan frivilliga initiativ från elektronikbranschen och som konsumenter kan vi trycka på, till exempel genom att kräva att de företag som använder dessa råvaror i sina produkter redovisar var de kommer ifrån.

Vad väntar vi på?

1100 våldtäkter i Kongo varje dag

Nedanstående är ett pressmeddelande från PMU för en vecka sedan.

Varje dag våldtas mer än 1 100 kvinnor i DR Kongo, visar en ny studie, enligt en undersökning publicerad i American Journal of Public. Det innebär att sexuellt våld mot kvinnor är 26 gånger vanligare i landet än vad FN:s rapporter från samma period visat. PMU:s partner Cepac driver Panzisjukhuset och erbjuder medicinsk och psykosocial vård till en betydande andel av de kvinnor som utsatts för sexuellt våld i provinsen Sydkivu.

Arbetet vid Panzisjukhuset leds av Palmepristagaren Denis Mukwege.

-Panzisjukhuset tar emot 3 000 kvinnor per år, varav cirka 2 000 har utsatts för sexuellt våld. Vi vet att behovet är mycket större än detta, men vi har inte har kapacitet att hjälpa alla, säger Denis Mukwege med anledning av rapporten.
-Siffrorna i rapporten utgår från situationen åren 2006-2007, jag upplever att situationen i provinsen är den samma idag, förklarar Denis Mukwege.

PMU:s direktor Niclas Lindgren besökte i förra veckan Panzisjukhuset och det intilliggande rehabiliterings-centeret Dorkas. Där mötte han flera våldtagna kvinnor. Så här skriver Niclas Lindgren om sina intryck på PMU:s blogg:

Hon står framför mig, och skriver med stolthet sitt namn på svarta tavlan. Jag befinner mig på Dorkas, transithemmet vi stödjer, för kvinnor som blivit våldtagna i konfliktens Kongo. Hennes armar är bara stumpar. Inte nog med att män som kommit i hennes väg våldtagit henne, man stympade också, för att fullfölja förnedringen. Bara under förra året våldtogs tusentals kvinnor. Deras kroppar utnyttjades som vapen i en över tio år lång konflikt, som krävt mer än fyra miljoner liv. Man blir både förtvivlad och arg. Vad är det för människor som gör så här? Hur är man funtad? Och vad är det med oss män egentligen?”

Mer än 400 000 kvinnor och flickor mellan 15 och 49 år utsattes för våldtäkt under en tolvmånadersperiod 2006 och 2007, enligt undersökningen som publiceras i American Journal of Public Health. En genomgång av 4 133 kvinnors journaler på Panzisjukhuset i provinsen södra Kivu visar att sex procent av de utsatta var yngre än 16 år och tio procent var äldre än 65.

I DR Kongo samarbetar PMU med pingströrelsen Cepac. Sverige har länge haft starka band till DR Kongo, ända sedan de första missionärerna anlände 1881 och kyrkorna är viktiga kanaler för biståndet till landet. Tyngdpunkten av PMU:s stöd till Cepac ligger på utbildning och sjukvårdsinsatser. En stor del av detta arbete utgår från Panzisjukhuset i Bukavu, som PMU byggt upp med hjälp av medel från bl.a. Sida och Echo (EU). Panzisjukhuset tar hand om en betydande andel av de kvinnor som utsatts för sexuellt våld i provinsen (enligt hälsoministeriets beräkningar uppgår det till 25 %). Panzi är det enda sjukhuset i provinsen som kan behandla grava gynekologiska skador och patienter refereras även hit från närliggande provinser och grannländer.

PMU har mycket bild- och filmmaterial från Panzisjukhuset. Den senaste filmen är producerad i mars 2011. 

Se också: www.pmu.se/kongo

PMU (Pingstmissionens Utvecklingssamarbete) är en av Sveriges större biståndsorganisationer och är de svenska pingstförsamlingarnas biståndsorgan. Organisationen arbetar tillsammans med lokala församlingar i cirka 165 projekt i cirka 50 länder.

Margot Wallström och Denis Mukwege protesterar mot konfliktmineralerna

Wallström är en pärla. Än en gång ryter hon till gällande de förfärliga våldtäkter som elektronikindustrin inderekt orsakar i en debattartikel i Svenska dagbladet, skriven tillsammans med Denis Mukwege från Panzisjukhuset i östra Kongo som tar hand om många våldtagna kvinnor.

Bland annat guld, tenn, volfram och coltan hjälper till att finansiera väpnade gruppers aktiviteter där sexuella övergrepp kan bli en av konsekvenserna för civilbefolkningen. Vi måste därför säkra ett globalt regelverk för konfliktmineraler. USA har redan tagit initiativet; nu är det hög tid för Sverige och resten av EU att ta sitt ansvar.

Vi får ofta frågan: Vad kan jag personligen göra för att hjälpa till och för att försöka få stopp på det sexuella våldet i Kongo-Kinshasa och på andra platser i världen? Vårt svar är: Hjälp oss att bekämpa likgiltigheten inför det som händer. Prata om det och hjälp till att bryta det som traditionellt kallats historiens största tystnad. Vad gör dina förtroendevalda för att få till en förändring? Ställ obekväma frågor till tillverkare och importörer av elektroniska produkter om varifrån de mineraler deras produkter innehåller kommer. Som medborgare och konsumentkan du göra skillnad och visa din solidaritet med världens kvinnor. Oavsett om du är man eller kvinna.

Läs hela artikeln här.