Häromdagen presenterade EU-kommissionenett förslag för regler gällande handel med de fyra vanligaste konfliktmineralerna coltan, tenn, volfram och guld. Förslaget påminner om den amerikanska lag, Dodd-Frank Act, mot konfliktmineraler som Obama undertecknade redan sommaren 2010. EU är alltså minst sagt sena, särskilt om man tänker på att redan amerikanerna var det – diskussionen om hur mineraler som används i vår elektronik finansierar konflikt i Kongo har ju pågått i minst tio år. Kan ni tänka er ett scenario där USA och EU i många års tid låter sina företag finansiera ett krig i exempelvis Ukraina?
Nu är problemet åtgärdat kan man tänka, men EU-förslaget har snabbt fått kritik för att vara tandlöst av exempelvis biståndsorganisationen Diakonia som länge engagerat sig i kampen mot konfliktmineraler. De skriver:
EU-kommissionens förslag för handel med mineraler från konfliktområden är en besvikelse för alla som aktivt arbetat för verkningsfulla regler. Kommissionen har ignorerat de uppmaningar om ett bindande och mer omfattande regelverk som experter från både kongolesiska och internationella organisationer – däribland Diakonia och våra lokala samarbetsorganisationer – har föreslagit.
Det Diakonia är upprörda över är att EU-kommissionens förslag inte är mer än frivilliga regler för företagen, det är alltså inte bindande. Vidare gäller förslaget själva mineralerna men inte elektronikprodukterna, trots att det är de senare som i störst grad importeras till EU.
”Att förslaget bara handlar om själva mineralerna är kortsiktigt. Våra uppskattningar visar att en reglering av enbart mineraler endast omfattar 4% av marknaden, istället för de 85% som skulle omfattas om man inkluderade dessa produkter” säger Joakim Wohlfeil som arbetar på Diakonia med frågor om naturresurser och konflikter. ”Det finns ingen rimlig anledning att presentera ett förslag som är sämre än existerade regler, om det inte är så att EU-kommissionen tar större hänsyn till kortsiktiga och finansiella intressen än till de människor som drabbas av det brutala våldet i Kongo-Kinshasa.”
Vi hade en helt fantastisk manifestation i Norrmalmskyrkan i söndags! Musik och dans blandades med brandtal för fred och rättvisa. Det var ett ganska fullspäckat schema men genom Marika Griehsels planering hann vi med allt i tid. Jag vill särskilt tacka henne för att ha hållit i trådarna för detta stora projekt och givetvis också för att Rättvis elektronik fick bli inbjudna. 🙂
Det finns så mycket att redogöra för från manifestationen: Margot Wallströms skarpa analys av omvärldens ansvar, Wivine Chigorombos personliga berättelse om att vara flykting från Kongo, Mattias Sundholms kamp i FN-systemet för kvinnor utsatta för sexuellt våld i konflikt, PMU-direktorn Niclas Lindgrens smärtsamma men viktiga tankar kring dilemmat med biståndsarbetares säkerhet i konfliktsituationer, Diakoniageneralen Bo Forsbergs eldiga tal med budskapet ”Nu får det vara nog!”, Zifas fartfyllda trummor som i slutet fick hela publiken på fötter i dans, med mera! Jag tar helt enkelt och låter några bilder, tagna av Anders Kronborg på Kronborg bild, tala för sig själva:
Anna Eklund-Tarantino och Jacob Piamorex Moscovicz sjunger ut Kongos smärta och hoppJag pratar om rättvis elektronikWivine Chigorombo om att behöva fly från sitt landIntresserad publikZifa kör hårtJoachim Wohlfeil från Diakonia om rovdriften av KongoAvslutande danspartyFika med Margot Wallström efteråtNamninsamlingen
Namninsamlingen ja, den måste ni skriva under! Gör det här.
– Vi ser så lätt kongoleserna som offer, men de behöver inte vårt medlidande utan rättvisa och fred. De är starka och initiativrika människor som längtar efter chansen att bygga upp sitt land. Det säger artisten Mikael Zifa Eriksson, uppvuxen i Kongo-Kinshasa och en av dem som ställer sig bakom söndagens manifestation för Kongos folk.
Den senaste tidens strider i östra Kongo-Kinshasa mellan M23-gerillan och Kongos armé har lett till nya övergrepp på civilbefolkningen. Under den pågående rebelloffensiven har över 140 000 människortvingats på flykt och minst 250 skolor har plundrats eller ockuperats, enligt FN:s barnfond Unicef. Återigen får folket betala ett högt pris när olika särintressen strider om bland annat politiskt inflytande och kontroll överlandets rika naturresurser. Rikedomar i form av konfliktmineraler, metaller,diamanter och regnskogsträ som – i kombination med den bördiga jorden – skulle kunna ge kongoleserna välstånd och ett gott liv.
Nu på söndag gör ett stort antal organisationer ett gemensamt upprop till stöd för kongoleserna. Det är då på dagen exakt två år sedan FN antog resolution 1960 – där ansvar ska kunna utkrävas för brott som rör sexuellt våld i konflikt. Margot Wallström, tidigare FN:s särskilda representant mot sexuellt våld i krig och konflikt, var en drivande kraft i arbetet med resolutionen och är en av huvudtalarna vid manifestationen: – Om vi ska komma åt grundorsakerna till konflikten måste vi också få upp Kongo på den politiska dagordningen, säger Margot Wallström.
Medverkar görockså: Bo Forsberg, generalsekretrare Diakonia – Lena Ag, generalsekreterare Kvinna till kvinna – Niclas Lindgren, direktor PMU – Joakim Wohlfeil som talarom plundring – Mattias Sundholm, rådgivaretill FN:s särskilda sändebud då det gäller sexuellt våld i krig och konflikt – Micael Grenholm från Rättvis elektronik – frilansjournalisten och dokumentärfilmaren Marika Griehsel –artisterna Asha Alioch Zifa med band.
Manifestationen ordnas av biståndsorganisationerna Diakonia, Kvinna till Kvinna och PMU, samt en rad andra organisationer, som på olika sätt arbetar för och stödjer kongoleserna i kampen för fred, rättvisa och demokrati.
Organisationerna bakom manifestet uppmanar Sveriges regering att:
– verka för att EU och FN ställer krav på både Kongos makthavare och världssamfundet att bekämpa våldet, bristen på rättssäkerhet, korruptionen samt plundringen av landet. – uppmuntra EU och FN till sanktioner mot alla som bidrar till konflikten. – arbeta för att Kongos tillgångar ska komma befolkningen tillgodo.
Tid: den 16/12, kl.16-18 Plats: Norrmalmskyrkan,Norrtullsgatan 37, (T-station Odenplan)
Margot Wallström, tidigare FN:s särskilda representant mot sexuellt våld i krig och konflikt, ordförande i Lunds Universitetsstyrelse margot.wallstrom@hotmail.com
Marika Griehsel, frilansjournalist och dokumentärfilmare, 0739-601 400 marika@giantmedia.org
Som sagt har konflikten i DR Kongo eskalerat rejält den senaste tiden och det humanitära läget förvärras mer och mer. De kristna biståndsorganisationerna Diakonia och PMU har nu gått ut med ett gemensamt böneupprop till landets alla kyrkor för att uppmärksamma och be för Kongo den 16 december, dvs tredje advent.
Samma dag arrangerar PMU med flera en manifestation för Kongo i Norrmalmskyrkan, Stockholm, kl 16:00. Margot Wallström kommer vara huvudtalare och det kommer även bjudas på sång och musik. Jag kommer även vara där och prata litegrann om hur elektronikindustrin förvärrar konflikten och hur Sveriges regering blockerar försök att åtgärda detta. Vi kommer även ha lite material till hands. Varmt välkomna!
För en dryg vecka sedan skrev vi om hur de socialdemokratiska europaparlamentarikerna Marita Ulvskog och Ana Gomes krävde att Sverige ska stödja en europeisk lag mot handel med konfliktmineraler från DR Kongo och närliggande länder. En amerikansk lag med detta syfte trädde nämligen i kraft 22 oktober, men trots att Europaparlamentet efterlyst en liknande lag har flera europeiska regeringar motsatt sig detta – inklusive Sveriges.
Handelsminister Ewa Björling svarade Ulvskog och Gomes i torsdags, och tyvärr bekräftade hon att Sverige inte tänker verka för en lag mot konfliktmineraler. Hennes resonemang var dock väldigt haltande. Hon säger att Sverige jobbar för att övertala företag att frivilligt undvika konfliktmineraler, medan ”lagar och regler som saknar de rätta verktygen riskerar […] att vara verkningslösa eller till och med kontraproduktiva”. Som argument för det senare pekar hon på att konflikten i DR Kongo har eskalerat på senaste tiden.
Dock trädde den amerikanska lagen mot konfliktmineraler, som är den enda lagen som finns, i kraft först för en dryg vecka sen som sagt så det argumentet var ju inte världens vassaste direkt. Och med tanke på att Swedwatch och Diakonia så sent som i juni sedan kunde avslöja att det svenska företaget Minerals Invest köper konfliktmineraler (se video nedan), så är det ändå rätt så tydligt att frivillighet inte riktigt räcker. Björling måste sluta kamma företagen medhårs och kräva att de ska sluta finansiera det största kriget sen andra världskriget.
Ulvskog och Gomes gav Björling svar på tal där de pekade ut dessa hål i resonemanget och uppmanade handelsministern att ändra sig. Det är ett krav vi håller med om, så vi vill uppmuntra er att gå in på regeringens hemsida och skicka iväg ett brev till Ewa. Formulera det gärna själva, men till er hjälp finns en liten mall nedan att tillgå:
Hej!
När FN:s Säkerhetsråds expertgrupp på Demokratiska Republiken Kongo i december 2011 gav sina rekommendationer om vad som behövs göras för att skapa fred, betonade de åtgärdanden mot handeln med konfliktmineraler. Den amerikanska lagen mot konfliktmineraler hyllades, och fler stater uppmanades att engagera sig mer för att stoppa denna illegala handel.
Jag tycker därför att det är väldigt förvånande att du i en debattartikel i Svenska Dagbladet säger att Sveriges regering går emot Europaparlamentet genom att inte stödja en liknande lag i EU. Du skriver att ”mer handel” är lösningen medan lagar och regler kan vara ”verkningslösa eller till och med kontraproduktiva”, något det inte finns bevis för och som jag absolut inte håller med om. Ska vi av samma anledning avkriminalisera droger och avreglera vapenhandeln för att med ”mer handel” istället bekämpa de problem som de orsakar? När mineraler som används i vår elektronik finansierar rebellgruppers verksamhet är det en självklarhet att vi ska förbjuda företag att köpa dessa mineraler.
Ju längre tid som handeln med konfliktmineraler pågår, desto större lidande utsätts lokalbefolkningen för. Så sent som i juni avslöjade Swedwatch och Diakonia att det svenska företaget Minerals Invest anställer soldater som misstänkts ha utfört etnisk rensning på lokalbefolkningen. Det är ofattbart att ett svenskt företag kan komma undan med något sådant, och att Sverige inte vill lagstifta för att det inte ska ske igen. Jag kräver att Sveriges regering omedelbart ändrar ståndpunkt i den här frågan och agerar för en kraftfull och effektiv europeisk lag mot konfliktmineraler.
Inom loppet av en vecka har två debattartiklar uppmärksammat den upptrappade konflikten i Demokratiska Republiken Kongo och de konfliktmineraler som driver denna. Dr Denis Mukwege från Bukavu skriver i Dalademokraten tillsammans med Niclas Lindgren från PMU och Bo Forsberg från Diakonia:
Konflikten i Kongo beror inte på att människor lever i ett fattigt område. Civilbefolkningen drabbas för att de lever i ett land rikt på naturresurser. Utländska bolag utvinner mineraler för mobiltelefoner och datorer, vaskar guld och hugger ned skog. Kongos befolkning drabbas när företagen sätts främst. Vilket ansvar tar regeringar i länder bolagen härstammar från för att utvinningen inte förvärrar konflikten? Vad görs för att företagen ska dela med sig av vinsten till befolkningen när de försvinner med landets rikedomar? Svaret är: väldigt lite.
Och Margot Wallström, fram tills nyligen FN:s särskilde representant mot sexuellt våld i konflikt, samt Lena Ag från Kvinna till Kvinna skriver på DN Debatt:
Vi vill ha en europeisk lagstiftning om konfliktmineraler, liknande den amerikanska, som skulle bidra till att angripa den krigsekonomi som i dag ger bränsle till konflikten. Se till att kartlägga dessa råvarors väg, ålägg importörer och producenter att spåra och redovisa var mineralerna kommer ifrån och börja bygga ett globalt certifieringssystem.
[…]
Lagen skulle bidra till att synliggöra för både uppköpare och konsumenter vad som är konfliktmineraler och vad som inte är det, och skapa drivkrafter för industrin att utveckla en sundare och mer hållbar handel. Och vad är alternativet? Den politiska signalen har redan haft effekt och kan bara bli starkare om Europa samarbetar med USA kring frågan om konfliktmineraler. Med sitt långa engagemang i Kongo kan Sverige driva på inom EU-samarbetet. Det finns redan frivilliga initiativ från elektronikbranschen och som konsumenter kan vi trycka på, till exempel genom att kräva att de företag som använder dessa råvaror i sina produkter redovisar var de kommer ifrån.
DN har skrivit en jättebra ledare om krisen i Demokratiska Republiken Kongo och belyser både konfliktens kopplingar till utvinningen av mineraler som används i elektronik, och till de komplexa gruppmotsättningarna som bottnar i Andra Kongokriget och folkmordet i Rwanda. Det slås fast att både folkmordet och konflikten i Kongo kunde ske på grund av omvärldens passivitet – och då var det förra en långt mer drastisk och därmed uppmärksammad händelse än konflikten i Kongo. DN citerar biståndsorganisationen Diakonia:
”Skeendet i Kongo-Kinshasa är svårare för media att fånga och visualisera, med utdragna och ’enformiga’ konflikter och en vardag där döden blivit en del av tillvaron. Människor som dör i konstant, lågintensivt våld, sjukdom eller undernäring är inte lika dramatiskt och inte heller en nyhetshändelse av samma slag som när en självmordsbombare på en fullsatt marknad i Bagdad drar 60 människor med sig i döden”.
Detta gör att den allra största konflikten sedan andra världkriget har fått pågå i det tysta, finansierad av vår elektronikkonsumtion. Sex miljoner människor har dött på grund av konflikten.
”Demokratiska” Republiken Kongo är ett land den här bloggen länge har intresserat sig för, eftersom problemen med mineraler som bryts under förfärliga arbetsvillkor och finansierar beväpnade grupper, och som sedan används i våra elektronikprodukter, framför allt gäller i just ”Demokratiska” Republiken Kongo. Nu ska jättelandet gå till val! Och ser man på, häromdagen dödadesenoppositionspolitiker. Diakonia hårdbevakar valet på sin blogg, bland annat skriver de följande:
Valen i Kongo närmar sig! Den 28 november är det dags för detta jättelika land att rösta. Nu på går valkampanjer och det uppstår en hel del våldsamheter mellan rivaliserande grupper. De informatörer från RECIC som arbetar med valinformation möts ofta med misstänksamhet, men då de får tillfälle att presentera sitt arbete och varför det är viktigt brukar de välkomnas. Nedanstående text är skriven den 16 november av Diakonias kongolesiska samarbetsorganisation RECIC, som arbetar med att övervaka valprocessen.
1. Provinsen Bas-Congo (Nedre Kongo)
Under de senaste fyra dagarna har ett dussintal av de 172 kandidaterna anordnat möten och bilkorteger för att möta sina väljare. För några av kandidaterna var mötena med väljarna en framgång, medan andra blev okvädade och förtalade. Värt att notera är att ingen av kandidaterna presenterade något samhällsprojekt i sina tal, utan snarare såg dessa möten som ett tillfälle att avlägga löften och påminna befolkningen om de olika insatser som gjorts för deras skull.
Vi som observerade mötena kunde se att anhängare till båda sidor uppvisar tecken på intolerans:
Foton och kampanjaffischer har rivits sönder
Valkampanjarbetare har utsatts för våld
Båda sidor har ropat glåpord
Kandidaterna från båda sidor uppvisar dock tolerans och kompromissvilja mot varandra.
Kandidaten Etienne Tshisekedis tal är det stora samtalsämnet bland befolkningen, som dock är negativt inställd till hans uttalanden.
En jeep beslagtogs för att transportera mycket entusiastiska anhängare till en majoritetskandidat till den plats där hans möte skulle hållas.
2. Provinsen västra Kasaï
Måndagen den 14 november 2011 inleddes kampanjen av de samarbetande organisationerna CRONGD och Diku Dilenga i alla kommuner, och banderoller sattes upp. Informationsspridningen och affischeringen får stor uppmärksamhet. Ett antal banderoller har tyvärr stulits eller rivits ner, till exempel i kommunerna Ndesha och Kananga.
En grupp med nio informatörer från vår organisation angreps i Kamulumba av personer som helt öppet försökte ta megafoner, affischer och personliga ägodelar från en annan grupp. Informatörerna klarade sig eftersom de var ganska många och de lyckades istället inleda en dialog med angriparna. Efteråt bad angriparna om ursäkt, eftersom de insåg att informatörernas arbete med valinformation och observationer gjordes för deras skull.
Måndagen den 14 november 2011 ca. kl. 11, då anhängarna till parlamentskandidaten Alex Kande Mupompa var på väg för att möta honom vid flygplatsen i Lungandu, lossnade förarhytten på en lastbil som transporterade personer på flaket. Flera personer omkom eller skadades allvarligt. Enligt uppgift ska sex personer ha omkommit och ett tiotal ha skadats. Dessa personer vårdas nu enligt våra källor på Hôpital Général de Référence i Kananga.
Vid sin ankomst i staden besökte Kande Mupompa idrottsplatsen i Saint Luc, åtföljd av en stor folksamling. I sitt tal tackade kandidaten för det pampiga mottagandet, som han såg som ett tecken på sin popularitet hos åhörarna. Han sade även att han står på plats 23 på CENI:s lista, och att siffran 23 hade flera betydelser för honom, eftersom han till att börja med är född den 23 och kan få 2+3=5 parlamentsmandat i Kananga. År 2006 fick han två parlamentsmandat, och konstaterade att väljarna den här gången skulle ge honom alla fem eller tre mandat. Kande Mupompa sade även att en röst på honom var en röst på den gamle. När åhörarna undrade vem han menade svarade Kande att de kände till vem han var. Åhörarna insisterade dock på att denna person skulle nämnas vid namn. Kandidaten Ambroise Tshiyoyo, som står på samma lista som Kande, tog då mikrofonen och sade att det var Thsisekedi som avsågs. Mötesdeltagarna insisterade dock på att Kande själv skulle säga detta, vilket var mycket svårt för honom. Åhörarna sade då att Kande ”bar ett barn på ryggen”, och lämnade mötet och kandidaten med alla sina presenter och gåvor, och konstaterade att de inte längre tänkte rösta på Kande.
Samtidigt besökte den nationella parlamentskandidaten Thsiela Kamba fotbollsplanen i Mpokolo intill Radio-Télé Kasaï Horizon, där han delade ut ”foufou” (cassava) till sina framtida väljare tillsammans med en bit taggmakrill (mpiodi) och cassavablad till allmänheten. Intresserade och nyfikna personer kom med påsar som fylldes med en cassavaboll, en bit taggmakrill och blad. Visst tumult uppstod och ett antal personer slogs med batong i huvudet, vilket naturligtvis inte är en acceptabel behandling. Det hela filmades dessutom av europeiska journalister som följde kandidaten.
Kandidaterna i Kananga presenterar inte några samhällsprojekt. I stället för att informera allmänheten om sina plikter eller sina uppdrag som parlamentsledamöter sjunger de högljudda sånger.
Samma dag befann sig den nationella parlamentskandidaten Pauline Kamuandu, som även är vice ordförande för provinsförsamlingen i västra Kasaï, i kvarteret Kananga II i Mobutu omgiven av en grupp med ungdomar som arbetat som hennes säkerhetsvakter under hela kampanjen. När Kamuandu och hennes vakter kom till platsen kastade en mycket ung pojke en sten som varken träffade något fordon eller någon person, men kandidaten beordrade att hennes säkerhetsvakter skulle följa efter och hämta pojken. Pojken som hittade bra i området lyckades undkomma, men säkerhetsvakterna stötte i stället på en man (en civilklädd militär som sålde alkohol). De började slå och angripa honom utan att han fick veta varför. Mannens kolleger från Auditorat Militaire i Kananga uppmärksammades på angreppet och kom till hans undsättning. De skingrade angriparna och arresterade två av dem, som fortfarande sitter fängslade. Offrets maka, som upplevde situationen som mycket spänd med tanke på sin mans tillstånd, kastade sig över kandidaten Pauline Kamuandu som hon ansåg hade beordrat angreppet och knuffade henne våldsamt till marken och slog henne, utan att Kamuandu försvarade sig eller att någon ingrep, vilket fick de potentiella väljarna att fråga sig vad de skulle tro om parlamentsledamöterna.
Tisdagen den 15 november 2011 bevittnade vi ännu en snarlik händelse, mitt under informationskampanjen i kommunen Lukonga, i kvarteret Lumumba II. Somliga åhörare tog till sig informationen och andra inte. Många trodde att vi kom från ett politiskt parti för att dela ut pengar. Men när de lyssnade till informationen som berörde dem personligt, undrade de varför man inte hade gjort något tidigare? Mötesdeltagarna ansåg därför att RECIC och de samarbetande organisationerna CRONGD och Diku Dilenga hade fått dem att stödja fel saker. Dessa informationsinsatser bör nu fortgå och också spridas till inlandet, så att även det inre västra Kasaï görs delaktiga i och informeras om valprocessen.
Mötesdeltagarna sade även att de inte röstar på kvinnor, eftersom de är alltför högmodiga, högdragna och otacksamma, och inte möter sina väljare om det inte är på initiativ av RECIC inom ramen för t.ex. samarbetet mellan CRONGD och Diku Dilenga.
Kongos rikedom är dess problem. I över hundra år har västerlänningar velat ta naturresurser från landet till ett så litet pris som möjligt, och det fortsätter tyvärr i våra dagar. Bo Forsberg, generalsekreterare för Diakonia, talar nedan om att företagen har en väldigt viktig roll för att få fred och utveckling i Kongo – men då måste de sluta stödja beväpnade grupper, anställa människor för slavlöner och neka lokalbefolkningen rättigheter.
Rättvis elektronik! 