
Som bekant finansierar stora delar av elektronikindustrin konflikten i Demokratiska Republiken Kongo genom att de använder mineraler från gruvor som beväpnade grupper tjänar pengar på. Konflikten tycks närmast oändlig, försök till fredsförhandlingar mellan rebellgruppen M23 och Kongos regering har gjorts ända sen början av det här året, men senast för nån vecka sen attackerade M23 civila för att få tillgång till guldhandeln (guld är en av de kongolesiska mineraler som används mycket i elektronik).
Våldtäkt används som vapen i kriget. Vi vill verkligen uppmana er att stöda PMU:s livräddande arbete i Kongo där de stöder ett sjukhus för kvinnor som våldtagits av soldater.
Magda Gad har skrivit en gripande artikel i Vi-tidningen om situationen i de kongolesiska mineralgruvorna. Ett utdrag:
Berancine Bagiringas man har aldrig ägt en mobiltelefon eller bott i ett område där det finns mobiltelefonmaster, eller ens fast telefon. Han står med dy upp till knäna när hans son kommer till världen. Den nyfödde får ligga på sin mammas mage, fortfarande med oklippt navelsträng, medan hon hämtar sig. Hennes ansikte är avslappnat nu när de har klarat den första kampen – var trettionde kvinna och vart nionde barn i Kongo dör under förlossningen. Har den här lille pojken tur kommer han att överleva fram till sin femårsdag. 17 procent av de levande födda avlider innan dess.
På bygatan utanför mottagningen sitter en liten flicka på huk vid ett marknadsstånd med neddragna byxor och diarré rinnande ur baken. Här finns inga toaletter, inget rent dricksvatten. Knappt någon mat.
– Vi kan inte gå ut på åkern och jobba, då blir vi våldtagna. Odlar vi något stjäls det, så det är ändå ingen idé, säger en gammal kvinna.
Hon sitter bakom ett rangligt träbord på gatan och säljer maniok, en näringsfattig rot som utgör basfödan och är så svårsmält att den orsakar hemorrojder. Vart tredje barn lider av undervikt och många dör av bristsjukdomar, malaria och hiv, men även till följd av våld och sexuella övergrepp.
Sedan kriget bröt ut 1998 har över sex miljoner människor dött. Värst är det i östra Kongo, där ett otal väpnade styrkor, inklusive regeringsarmén, konkurrerar om den mineralrika marken. För varje timma våldtas minst 48 kvinnor, varav två tredjedelar är minderåriga. Det gör konflikten till den överlägset största och dödligaste i världen sedan andra världskriget. Ändå beskrivs den nästan aldrig i medierna.
Krigets första två år, när omkring 1,8 miljoner dog, hade New York Times elva gånger fler artiklar om Israel-Palestina-konflikten (2 000 döda under samma tid) och CNN 53 gånger så många.
Virgil Hawkins, docent i internationell politik och mediestudier, förklarar underrapporteringen med att journalister snabbt tappar intresset för krig som inte kan förklaras i termer av god mot ond. I stället för att sätta sig in i det komplexa börjar de tala om kaotiskt våld och urgamla etniska konflikter. Men att döda tusentals dagligen är inte kaotiskt, det kräver planering, menar Hawkins. Och det man strider om i Kongo är inte alls gammalt, utan högst modernt.
Som sagt, stöd PMU.