Fakta om elektronikindustrin

Elektronikindustrin har växt explosionsartat de senaste åren och det har inneburit enorma framsteg. Inte minst i Asien och Afrika har ökad tillgång till mobiltelefoner, datorer och annan elektronik gjort att människor får det bättre. Samtidigt har elektronikindustrin en mörk baksida som måste uppmärksammas och bekämpas.

Konflikten i Demokratiska Republiken Kongo (DRK) är en katastrof utan like. Med 5,4 miljoner döda på tio år[1] är det den största konflikten sedan andra världskriget. Än idag dör ca 45000 kongoleser varje månad (det vill säga 1500 per dag) på grund av våldet, hungersnöden och sjukdomarna konflikten orsakar, hälften av dem är barn under fem år.[2] Miljontals har drivits på flykt.[3] Hundratusentals kvinnor har våldtagits, då våldtäkt används som vapen för att kontrollera eller bestraffa civilbefolkningen.[4]

Rapporter från FN och flera människorättsorganisationer visar tydligt att mineraler som används i elektronik förlänger och förvärrar konflikten i DRK.[5] Rebellmiliser och andra beväpnade grupper tar kontroll över gruvor och beskattar arbetare för att finansiera sina strider. Deras vinst beräknas vara ca 180 miljoner USD per år.[6]

Arbetsförhållandena i dessa gruvor är dessutom förfärliga. De flesta gruvarbetare i DRK tjänar 1-2 euro per dag, och 75 % av dem beräknas inte kunna klara av att försörja sina familjer med det de behöver.[7] Barn är eftertraktade då de kommer in i trånga schakt och inte äter lika mycket som vuxna, mellan en och 1,5 miljoner barn arbetar i mineralgruvorna.[8] Skyddsutrustning är väldigt sällsynt, vilket gör att skador och dödsfall är vanligt förekommande.[9] Det tunga arbetet och den smutsiga miljön är även farlig för arbetarnas hälsa.

När mineralerna sedan sätts samman till en färdig elektronikprodukt, vilket oftast sker i Asien, är arbetsvillkoren dåliga där med. De flesta arbetarna är lågutbildade tjejer mellan 16 och 30 år, och många av dem jobbar tio till tolv timmar om dagen sex till sju dagar i veckan och tjänar fyra kronor i timmen. Då en sådan lön inte går att leva på tvingas många jobba 150 timmar per månad i övertid.[10] Möjligheten att protestera är liten, inte minst i Kina där hälften av världens mobiltelefoner produceras, för där är fria fackföreningar förbjudna. Om man klagar eller gör fel riskerar man minskad lön eller till och med sparken. Arbetet i fabrikerna rapporteras också vara skadligt för arbetarnas hälsa, bland annat på grund av för klen säkerhetsutrustning vid arbete med kemikalier.[11]

När elektroniken tas ur bruk fortsätter den ofta göra skada. [12] Varje EU-medborgare beräknas generera 15 kg elektronikavfall varje år. Istället för att återvinnas på ett bra sätt, vilket både gynnar miljön och framställning av konfliktfria metaller, exporteras e-avfall ofta till fattiga länder där den teknik som krävs för återvinning saknas. Värdefulla metaller utvinns i slumområden och på bakgårdar med omfattande konsekvenser för människor och miljö. Export av elektronikavfall är olaglig enligt EU-lagstiftningen men pågår ändå, ofta maskerad som export av second hand-elektronik till fattigare länder.

Hur stor del av detta som exporteras illegalt till fattiga länder vet ingen. Däremot har laster med europeiskt e-avfall återfunnits i länder som Kina, Singapore, Ghana och Nigeria där de hamnar i informella återvinningscentraler i fattiga områden. Den informella återvinningen är bevisligt skadlig för både miljö och människor. Det har kommit åtskilliga rapporter från dem som arbetar med att utvinna metaller ur e-avfall om mag- och hudsjukdomar som direkt kan kopplas till elektronikavfallet. De som drabbas av dessa skador är dessutom de som ofta tjänar minst på utvinningen, många tjänar bara åtta kronor per dag.[13] Vinsterna går istället till de mellanhänder som säljer avfallet vidare.

För att åtgärda alla problem inom elektronikproduktionen måste man certifiera elektronik som producerats under bra förhållanden, med målet att alla produkter ska bli certifierade. En process liknande Kimberleyprocessen, som certifierar vilka rådiamanter som inte bidrar till afrikanska krig, är nödvändig. Mer resurser behövs också till certifieringsorgan som miljömärkningen TCO Certified och Alliance for Responsible Mining (ARM). Fairtrade har börjat samarbeta med ARM för att ta fram rättvist guld,[14] men då elektronik innehåller ett trettiotal metaller och mineraler lär deras arbete för certifierad elektronik med dagens takt gå långsamt.

Det effektivaste vore att kräva schyssta produkter direkt från elektronikföretagen. Om tillräckligt många gör detta blir företagen tvungna att själva uppfinna en certifiering. För att få stopp på konfliktmineralerna vore också en lag likt den amerikanska Conflict Minerals Trade Act (H.R. 4128), som kartlägger konfliktfria mineralgruvor och kräver att företagen endast ska handla av dem, [15] högst effektiv. Röster har börjat höras för att EU ska införa detta.[16]

Gällande problematiken kring e-avfall bör man till exempel göra fler kontroller på att elektronik som exporteras till u-länder är användbar och inte avfall, och/eller införa pantsystem på mobiltelefoner.[17]

De goda nyheterna är att vi kan påverka förhållandena i elektronikindustrin. För att förändra elektronikindustrin krävs aktioner åt tre håll: påverkan av företag, påverkan av politiker och påverkan av konsumenter. Gå in här för att få tips på hur du kan göra detta!

---

Alla rapporter i denna notapparat kan läsas här.

[1] International Rescue Committee 2007: Mortality in the Democratic Republic of Congo

[2] The Guradian 2008: War in Congo kills 45,000 people each month, www.guardian.co.uk/world/2008/jan/23/congo.international

[3] Refugees International: DR Congo, www.refugeesinternational.org/where-we-work/africa/dr-congo

[4] Thureson, Birger 2009: De glömda kvinnornas röst, Libris

[5] Se t.ex. FN 2009: Final report of the Group of Experts on the Democratic Republic of the Congo; Global Witness 2009: Faced With A Gun, What Can You Do?; Enough Project 2009: From Mine to Mobile Phone; samt Make IT Fair 2007: Connecting Components, Dividing Communities.

[6] Enough Project 2009: From mine to mobile phone, sid. 4

[7] Make IT Fair 2007: Connecting Components, Dividing Communities: Summary

[8] Make IT Fair 2007: Din mobiltelefon är guld värd

[9] Make IT Fair 2007: Connecting Components, Dividing Communities, Make IT Fair 2007: Powering the Mobile World

[10] Make IT Fair 2008: Unga tjejer bakom din mobil

[11] Make IT Fair 2008: Silenced to Deliver

[12] Följande avsnitt baseras till största del på Make IT fair 2009: Out of control

[13] Make IT Fair 2009: Grönare IT

[14] Fairtrade 2010: Rättvisemärkt satsar på guld, www.fairtrade.se/cldoc/898.htm

[15] Open Congress 2010: H.R. 4128, www.opencongress.org/bill/111-h4128/show

[16] Tantalum Investigating News 2010: Working Toward a Conflict-Free Mineral Trade, tantaluminvestingnews.com/2010/03/04/working-toward-a-conflict-free-mineral-trade/

[17] Make IT fair 2009: Out of control, sid. 40-41